Jób 16
1 A odpovídaje Job, řekl:
Job svarade, och sade:
2 Slyšel jsem již podobných věcí mnoho; všickni vy nepříjemní jste těšitelé.
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Bude-liž kdy konec slovům povětrným? Aneb co tě popouzí, že tak mluvíš?
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 Zdaliž bych já tak mluviti mohl, jako vy, kdybyste byli na místě mém? Shromažďoval-li bych proti vám slova, aneb potřásal na vás hlavou svou?
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 Nýbrž posiloval bych vás ústy svými, a otvírání rtů mých krotilo by bolest.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 Buď že mluvím, neumenšuje se bolesti mé, buď že tak nechám, neodchází ode mne.
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 Ale ustavičně zemdlívá mne; nebo jsi mne, ó Bože, zbavil všeho shromáždění mého.
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 A vrásky jsi mi zdělal; což mám za svědka, ano patrná na mně hubenost má na tváři mé to osvědčuje.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 Prchlivost jeho zachvátila mne, a vzal mne v nenávist, škřipě na mne zuby svými; jako nepřítel můj zaostřil oči své na mne.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 Rozedřeli na mne ústa svá, potupně mne poličkujíce, proti mně se shromáždivše.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 Vydal mne Bůh silný nešlechetníku, a v ruce bezbožných uvedl mne.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 Pokoje jsem užíval, však potřel mne, a uchopiv mne za šíji mou, roztříštil mne, a vystavil mne sobě za cíl.
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 Obklíčili mne střelci jeho, rozťal ledví má beze vší lítosti, a vylil na zem žluč mou.
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 Ranil mne ranou na ránu, outok učinil na mne jako silný.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 Žíni jsem ušil na zjízvenou kůži svou, a zohavil jsem v prachu sílu svou.
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 Tvář má oduřavěla od pláče, a na víčkách mých stín smrti jest.
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 Ne pro nějaké bezpraví v rukou mých; nebo i modlitba má čistá jest.
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 Ó země, nepřikrývej krve mé, a nechť nemá místa volání mé.
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 Aj, nyní jestiť i v nebesích svědek můj, svědek můj, pravím, jest na výsostech.
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 Ó mudráci moji, přátelé moji, k Bohuť slzí oko mé.
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 Ó by lze bylo muži v hádku s ním se vydati, jako synu člověka s přítelem svým.
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 Nebo léta mně odečtená přicházejí, a cestou, kterouž se zase nenavrátím, již se beru.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
