Jób 13
1 Aj, všecko to vidělo oko mé, slyšelo ucho mé, a srozumělo tomu.
Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
2 Jakož vy znáte to, znám i já, nejsem zpozdilejší než vy.
Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.
3 Jistě žeť já s Všemohoucím mluviti, a s Bohem silným o svou při jednati budu.
Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.
4 Nebo vy jste skladatelé lži, a lékaři marní všickni vy.
Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
5 Ó kdybyste aspoň mlčeli, a bylo by vám to za moudrost.
Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.
6 Slyštež medle odpory mé, a důvodů rtů mých pozorujte.
Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.
7 Zdali zastávajíce Boha silného, mluviti máte nepravost? Aneb za něho mluviti máte lest?
Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?
8 Zdaliž osobu jeho přijímati budete, a o Boha silného se zasazovati?
Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?
9 Zdaž vám to k dobrému bude, když na průbu vezme vás, že jakož člověk oklamán bývá, oklamati jej chcete?
Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?
10 V pravdě žeť vám přísně domlouvati bude, budete-li povrchně osoby jeho šetřiti.
Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.
11 Což ani důstojnost jeho vás nepředěšuje, ani strach jeho nepřikvačuje vás?
Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.
12 Všecka vzácnost vaše podobná jest popelu, a hromadám bláta vyvýšení vaše.
Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
13 Postrptež mne, nechať já mluvím, přiď na mne cokoli.
Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.
14 Pročež bych trhati měl maso své zuby svými, a duši svou klásti v ruku svou?
Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.
15 By mne i zabil, což bych v něho nedoufal? A však cesty své před oblíčej jeho předložím.
Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
16 Onť sám jest spasení mé; nebo před oblíčej jeho pokrytec nepřijde.
Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
17 Poslouchejte pilně řeči mé, a zprávu mou pusťte v uši své.
Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.
18 Aj, jižť začínám pře své vésti, vím, že zůstanu spravedliv.
Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
19 Kdo jest, ješto by mi odpíral, tak abych nyní umlknouti a umříti musil?
Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.
20 Toliko té dvoji věci, ó Bože, nečiň mi, a tehdy před tváří tvou nebudu se skrývati:
Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
21 Ruku svou vzdal ode mne, a hrůza tvá nechť mne neděsí.
din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
22 Zatím povolej mne, a buduť odpovídati; aneb nechať já mluvím, a odpovídej mi.
Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
23 Jak mnoho jest mých nepravostí a hříchů? Přestoupení mé a hřích můj ukaž mi.
Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.
24 Proč tvář svou skrýváš, a pokládáš mne sobě za nepřítele?
Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?
25 Zdaliž list větrem se zmítající potříti chceš, a stéblo suché stihati budeš?
Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?
26 Že zapisuješ proti mně hořkosti, a dáváš mi v dědictví nepravosti mladosti mé,
Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
27 A dáváš do klady nohy mé, a šetříš všech stezek mých, na paty noh mých našlapuješ;
du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.
28 Ješto člověk jako hnis kazí se, a jako roucho, kteréž jí mol.
Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
