Jób 10
1 Stýště se duši mé v životě mém, vypustím nad sebou naříkání své, mluviti budu v hořkosti duše své.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Dím Bohu: Neodsuzuj mne, oznam mi, proč se nesnadníš se mnou?
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Jaký máš na tom užitek, že mne ssužuješ, že pohrdáš dílem rukou svých, a radu bezbožných osvěcuješ?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Zdali oči tělesné máš? Zdali tak, jako hledí člověk, ty hledíš?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Zdaž jsou jako dnové člověka dnové tvoji, a léta tvá podobná dnům lidským,
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 Že vyhledáváš nepravosti mé, a na hřích můj se vyptáváš?
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 Ty víš, žeť nejsem bezbožný, ačkoli není žádného, kdo by mne vytrhl z ruky tvé.
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Ruce tvé sformovaly mne, a učinily mne, a teď pojednou všudy vůkol hubíš mne.
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Pamětliv buď, prosím, že jsi mne jako hlinu učinil, a že v prach zase obrátíš mne.
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Zdalis mne jako mléka neslil, a jako syření neshustil?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Kůží a masem přioděl jsi mne, a kostmi i žilami spojils mne.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Života z milosrdenství udělil jsi mi, přesto navštěvování tvé ostříhalo dýchání mého.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Ale toto skryl jsi v srdci svém; vím, žeť jest to při tobě.
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 Jakž zhřeším, hned mne šetříš, a od nepravosti mé neočišťuješ mne.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Jestliže jsem bezbožný, běda mně; pakliť jsem spravedlivý, ani tak nepozdvihnu hlavy, nasycen jsa hanbou, a vida trápení své,
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Kteréhož vždy více přibývá. Honíš mne jako lev, a jedno po druhém divně se mnou zacházíš.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Obnovuješ svědky své proti mně, a rozmnožuješ rozhněvání své na mne; vojska jedna po druhých jsou proti mně.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Proč jsi jen z života vyvedl mne? Ó bych byl zahynul, aby mne bylo ani oko nevidělo,
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 A abych byl, jako by mne nikdy nebylo, z života do hrobu abych byl vnesen.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Zdaliž jest mnoho dnů mých? Ponechejž tedy a popusť mne, abych maličko pookřál,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 Prvé než odejdu tam, odkudž se zase nenavrátím, do krajiny tmavé, anobrž stínu smrti,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 Do krajiny, pravím, tmavé, kdež jest sama mrákota stínu smrti, a kdež není žádných proměn, ale sama pouhá mrákota.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
