Jób 10

1 Stýště se duši mé v životě mém, vypustím nad sebou naříkání své, mluviti budu v hořkosti duše své.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Dím Bohu: Neodsuzuj mne, oznam mi, proč se nesnadníš se mnou?

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Jaký máš na tom užitek, že mne ssužuješ, že pohrdáš dílem rukou svých, a radu bezbožných osvěcuješ?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Zdali oči tělesné máš? Zdali tak, jako hledí člověk, ty hledíš?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Zdaž jsou jako dnové člověka dnové tvoji, a léta tvá podobná dnům lidským,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Že vyhledáváš nepravosti mé, a na hřích můj se vyptáváš?

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Ty víš, žeť nejsem bezbožný, ačkoli není žádného, kdo by mne vytrhl z ruky tvé.

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Ruce tvé sformovaly mne, a učinily mne, a teď pojednou všudy vůkol hubíš mne.

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Pamětliv buď, prosím, že jsi mne jako hlinu učinil, a že v prach zase obrátíš mne.

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Zdalis mne jako mléka neslil, a jako syření neshustil?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Kůží a masem přioděl jsi mne, a kostmi i žilami spojils mne.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Života z milosrdenství udělil jsi mi, přesto navštěvování tvé ostříhalo dýchání mého.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Ale toto skryl jsi v srdci svém; vím, žeť jest to při tobě.

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Jakž zhřeším, hned mne šetříš, a od nepravosti mé neočišťuješ mne.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Jestliže jsem bezbožný, běda mně; pakliť jsem spravedlivý, ani tak nepozdvihnu hlavy, nasycen jsa hanbou, a vida trápení své,

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 Kteréhož vždy více přibývá. Honíš mne jako lev, a jedno po druhém divně se mnou zacházíš.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Obnovuješ svědky své proti mně, a rozmnožuješ rozhněvání své na mne; vojska jedna po druhých jsou proti mně.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Proč jsi jen z života vyvedl mne? Ó bych byl zahynul, aby mne bylo ani oko nevidělo,

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 A abych byl, jako by mne nikdy nebylo, z života do hrobu abych byl vnesen.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Zdaliž jest mnoho dnů mých? Ponechejž tedy a popusť mne, abych maličko pookřál,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Prvé než odejdu tam, odkudž se zase nenavrátím, do krajiny tmavé, anobrž stínu smrti,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 Do krajiny, pravím, tmavé, kdež jest sama mrákota stínu smrti, a kdež není žádných proměn, ale sama pouhá mrákota.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.