Psalmi 90
1 Molitva. Mojsija, sluge Božjega. Jahve, ti nam bijaše okrilje od koljena do koljena.
En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
2 Prije nego se rodiše bregovi, prije nego postade kopno i krug zemaljski, od vijeka do vijeka, Bože, ti jesi!
Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
3 Smrtnike u prah vraćaš i veliš: “Vratite se, sinovi ljudski!”
Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
4 Jer je tisuću godina u očima tvojim k'o jučerašnji dan koji je minuo i kao straža noćna.
Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
5 Razgoniš ih k'o jutarnji san, kao trava su što se zeleni:
Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
6 jutrom cvate i sva se zeleni, a uvečer - već se suši i vene.
Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
7 Zaista, izjeda nas tvoja srdžba i zbunjuje ljutina tvoja.
Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
8 Naše si grijehe stavio pred svoje oči, naše potajne grijehe na svjetlost lica svojega.
Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
9 Jer svi naši dani prođoše u gnjevu tvojemu, kao uzdah dovršismo godine svoje.
Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
10 Zbroj naše dobi sedamdeset je godina, ako smo snažni, i osamdeset; a većina od njih muka je i ništavost: jer prolaze brzo i mi letimo odavle.
Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
11 Tko će mjeriti žestinu gnjeva tvojega, tko proniknuti srdžbu tvoju?
Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
12 Nauči nas dane naše brojiti, da steknemo mudro srce.
Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
13 Vrati se k nama, Jahve! TÓa dokle ćeš? Milostiv budi slugama svojim!
Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
14 Jutrom nas nasiti smilovanjem svojim, da kličemo i da se veselimo u sve dane!
Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
15 Obraduj nas za dane kad si nas šibao, za ljeta kad smo stradali!
Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
16 Neka se na slugama tvojim pokaže djelo tvoje i tvoja slava na djeci njihovoj!
Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
17 Dobrota Jahve, Boga našega, nek' bude nad nama daj da nam uspije djelo naših ruku, djelo ruku naših nek' uspije.
Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
