Psalmi 69
1 Zborovođi. Po napjevu “Ljiljani”. Davidov. Spasi me, Bože: vode mi dođoše do grla!
För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
2 U duboko blato zapadoh i nemam kamo nogu staviti; u duboku tonem vodu, pokrivaju me valovi.
Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
3 Iznemogoh od vikanja, grlo mi je promuklo, oči mi klonuše Boga mog čekajuć'.
Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
4 Brojniji su od vlasi na glavi mojoj oni koji me mrze nizašto. Tvrđi su od kostiju mojih oni što mi se nepravedno protive: zar mogu vratiti što nisam oteo?
Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
5 Bože, ti znadeš bezumnost moju, moji ti grijesi nisu sakriti.
Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
6 Nek' se ne postide zbog mene koji se u te uzdaju, Gospode, Jahve nad Vojskama! Neka se ne posrame zbog mene koji traže tebe, Bože Izraelov!
Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
7 Jer zbog tebe podnesoh pogrdu, i stid mi pokri lice.
Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Tuđinac postadoh braći i stranac djeci majke svoje.
Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 Jer me izjela revnost za Dom tvoj i poruge onih koji se rugaju tebi padoše na me.
främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Dušu sam postom mučio, okrenulo mi se u ruglo.
Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Uzeh kostrijet za haljinu, i postah im igračka.
Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Koji sjede na vratima protiv mene govore, vinopije mi rugalice poju.
Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 No tebi se molim, Jahve, u vrijeme milosti, Bože; po velikoj dobroti svojoj ti me usliši po svojoj vjernoj pomoći!
Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Izvuci me iz blata da ne potonem, od onih koji me mrze izbavi me - iz voda dubokih.
Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Nek' me ne pokriju valovi, nek' me ne proguta dubina, nek' bezdan ne zatvori usta nada mnom!
Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Usliši me, Jahve, jer je dobrostiva milost tvoja, po velikom milosrđu pogledaj na me!
Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Ne sakrivaj lica pred slugom svojim; jer sam u stisci, usliši me brzo!
Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Približi se duši mojoj i spasi je; zbog dušmana mojih oslobodi me!
Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
19 Ti mi znadeš porugu, stid i sramotu, pred tvojim su očima svi koji me muče.
Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
20 Ruganje mi slomilo srce i klonuh; čekao sam da se tko sažali nada mnom, ali ga ne bi; i da me tko utješi, ali ga ne nađoh.
Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
21 U jelo mi žuči umiješaše, u mojoj me žeđi octom napojiše.
Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
22 Nek' im stol bude zamka, a žrtvene gozbe stupica!
De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
23 Nek' im potamne oči da ne vide, nek' im bokovi zasvagda oslabe!
Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
24 Izlij na njih ljutinu, žar tvoga gnjeva nek' ih zahvati!
må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
25 Njihova kuća nek' opusti, u njihovu šatoru nek' nitko ne stanuje!
Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
26 Jer su progonili koga ti pokara, bol povećaše onomu koga ti rani.
Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
27 Na njihovu krivnju krivnju još dodaj, ne opravdali se pred tobom!
eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
28 Nek' budu izbrisani iz knjige živih, među pravednike neka se ne broje!
Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
29 A ja sam jadnik i bolnik - nek' me štiti tvoja pomoć, o Bože!
Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Božje ću ime hvaliti popijevkom, hvalit ću ga zahvalnicom.
Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
31 Bit će to milije Jahvi no bik žrtveni, milije nego junac s papcima i rozima.
Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
32 Gledajte, ubogi, i radujte se, nek' vam oživi srce, svima koji Boga tražite.
Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
33 Jer siromahe Jahve čuje, on ne prezire sužanja svojih.
När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
34 Neka ga hvale nebesa i zemlja, mora i sve što se u njima miče.
Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
35 Jer Bog će spasiti Sion - on će sagradit' gradove Judine - tu će oni stanovat', imati baštinu.
Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
36 Baštinit će ga potomci slugu njegovih; prebivat će u njemu oni što ljube ime Božje.
Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
