Psalmi 137

1 Na obali rijeka babilonskih sjeđasmo i plakasmo spominjući se Siona;

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 o vrbe naokolo harfe svoje bijasmo povješali.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 I tada naši tamničari zaiskaše od nas da pjevamo, porobljivači naši zaiskaše da se veselimo: “Pjevajte nam pjesmu sionsku!”

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 Kako da pjesmu Jahvinu pjevamo u zemlji tuđinskoj!

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Nek' se osuši desnica moja, Jeruzaleme, ako tebe zaboravim!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Nek' mi se jezik za nepce prilijepi ako spomen tvoj smetnem ja ikada, ako ne stavim Jeruzalem vrh svake radosti svoje!

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Ne zaboravi, Jahve, sinovima Edoma kako su u dan kobni Jeruzalemov vikali oni: “Rušite! Srušite ga do temelja!”

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 Kćeri babilonska, pustošiteljice, blažen koji ti vrati milo za drago za sva zla što si nam ih nanijela!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Blažen koji zgrabi i smrska o stijenu tvoju dojenčad!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.