Psalmi 104
1 Blagoslivljaj Jahvu, dušo moja, Jahve, Bože moj, silno si velik! Odjeven veličanstvom i ljepotom,
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 svjetlošću ogrnut kao plaštem! Nebo si razapeo kao šator,
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 na vodama sagradio dvorove svoje. Od oblaka praviš kola svoja, na krilima vjetrova putuješ.
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 Vjetrove uzimaš za glasnike, a žarki oganj za slugu svojega.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 Zemlju si stavio na stupove njene: neće se poljuljati u vijeke vjekova,
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 pokrio si je vodama bezdanim k'o haljinom, iznad bregova stajahu vode;
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 na tvoju se prijetnju povukoše, od tvoje grmljavine zadrhtaše.
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 Bregovi se digoše, doline spustiše na mjesto koje si im odredio.
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 Odredio si granicu koju ne smiju prijeći, da opet ne pokriju zemlju.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 Izvore svraćaš u potoke što žubore među brdima.
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 Oni poje sve živine poljske, divlji magarci žeđ gase u njima.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 Uz njih se gnijezde ptice nebeske i pjevaju među granama.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 Ti natapaš bregove iz dvorova svojih, zemlja se nasićuje plodom tvojih ruku.
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 Ti daješ te niče trava za stoku i bilje na korist čovjeku da izvede kruh iz zemlje
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 i vino što razvedruje srce čovječje; da uljem lice osvježi i da kruh okrijepi srce čovjeku.
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 Stabla se Jahvina napajaju hranom, cedri libanonski koje on zasadi.
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 Ondje se ptice gnijezde, u čempresu dom je rodin.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 Visoki bregovi daju kozorogu a pećine jazavcu sklonište.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 Ti si stvorio mjesec da označuje vremena i sunce znade kada ima zaći.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Kad razastreš tmine i noć se spusti, tad se šuljaju u njoj životinje šumske.
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 Lavići riču za plijenom i od Boga hranu traže.
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 Kad sunce ograne, nestaju i liježu na ležaje.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Tad čovjek izlazi na dnevni posao i na rad do večeri.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 Kako su brojna tvoja djela, o Jahve! Sve si to mudro učinio: puna je zemlja stvorenja tvojih.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Eno mora, velika i široka, u njemu vrve gmazovi bez broja, životinje male i velike.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Onud prolaze nemani, Levijatan kojeg stvori da se igra u njemu.
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 I sva ova bića željno čekaju da ih nahraniš na vrijeme.
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Daješ li im, tada sabiru: otvaraš li ruku, nasite se dobrima.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Sakriješ li lice svoje, tad se rastuže; ako dah im oduzmeš, ugibaju i opet se u prah vraćaju.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Pošalješ li dah svoj, opet nastaju, i tako obnavljaš lice zemlje.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 Neka dovijeka traje slava Jahvina: nek' se raduje Jahve u djelima svojim!
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 On pogleda zemlju i ona se potrese, dotakne bregove, oni se zadime.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 Pjevat ću Jahvi dokle god živim, svirat ću Bogu svome dokle god me bude.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 Bilo mu milo pjevanje moje! Ja ću se radovati u Jahvi.
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Nek' zločinci sa zemlje nestanu i bezbožnika nek' više ne bude! Blagoslivljaj Jahvu, dušo moja! Aleluja!
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
