Tužaljke 3
1 Ja sam čovjek što upozna bijedu pod šibom gnjeva njegova.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Mene je odveo i natjerao da hodam u tmini i bez svjetlosti.
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 I upravo mene bije i udara bez prestanka njegova ruka.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Iscijedio je moje meso, kožu moju, polomio kosti moje.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 Načinio mi jaram, glavu obrubio tegobama.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 Pustio me da živim u tminama kao mrtvaci vječiti.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Zazidao me, i ja ne mogu izaći, otežao je moje okove.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Kada sam vikao i zapomagao, molitvu je moju odbijao.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 Zazidao mi ceste tesanim kamenom, zakrčio je putove moje.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Meni on bijaše medvjed koji vreba, lav u zasjedi.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 U bespuća me vodio, razdirao, ostavljao me da umirem.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 Napinjao je luk svoj i gađao me kao metu za svoje strelice.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 U slabine mi sasuo strelice, sinove svoga tobolca.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Postao sam smiješan svome narodu, rugalica svakidašnja.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 Gorčinom me hranio, pelinom me napajao.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 Puštao me da zube kršim kamen grizući, zakapao me u pepeo.
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 Duši je mojoj oduzet mir i više ne znam što je sreća!
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 Rekoh: Dotrajao je život moj i nada koja mi od Jahve dolazi.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Spomeni se bijede moje i stradanja, pelina i otrova!
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Bez prestanka na to misli i sahne duša u meni.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 To nosim u srcu i gojim nadu u sebi.
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 Dobrota Jahvina nije nestala, milosrđe njegovo nije presušilo.
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Oni se obnavljaju svako jutro: tvoja je vjernost velika!
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 “Jahve je dio moj”, veli mi duša, “i zato se u nj pouzdajem.”
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Dobar je Jahve onom koji se u nj pouzdaje, duši koja ga traži.
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Dobro je u miru čekati spasenje Jahvino!
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Dobro je čovjeku da nosi jaram za svoje mladosti.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 Neka sjedi u samoći i šuti, jer mu On to nametnu;
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 neka usne priljubi uz prašinu, možda još ima nade!
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Neka pruži obraz onome koji ga bije, neka se zasiti porugom.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Jer Gospod ne odbacuje nikoga zauvijek:
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 jer ako i rastuži, on se smiluje po svojoj velikoj ljubavi.
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Jer samo nerado on ponižava i rascvili sinove čovjeka.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 Kad se gaze nogama svi zemaljski sužnjevi,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 kad se izvrće pravica čovjeku pred licem Svevišnjeg,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 kad se krivica nanosi čovjeku u parnici, zar Gospod ne vidi?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Tko je rekao nešto i zbilo se? Nije li Gospod to zapovjedio?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Ne dolazi li iz usta Svevišnjega i dobro i zlo?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Na što se tuže živi ljudi? Svatko na svoj grijeh.
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Ispitajmo, pretražimo pute svoje i vratimo se Jahvi.
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Dignimo svoje srce i ruke svoje k Bogu koji je na nebesima.
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 Da, mi smo se odmetali, bili nepokorni, a ti, ti nisi praštao!
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Obastrt gnjevom svojim, gonio si nas, ubijao i nisi štedio.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Oblakom si se obastro da molitva ne prodre do tebe.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Načinio si od nas smeće i odmet među narodima.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 Razjapili usta na nas svi neprijatelji naši.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Užas i jama bila nam sudbina, propast i zator!
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Potoci suza teku iz očiju mojih zbog propasti Kćeri naroda mojega.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Moje oči liju suze bez prestanka, jer prestanka nema
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 dok ne pogleda i ne vidi Jahve s nebesa.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Moje mi oko bol zadaje zbog kćeri svih mojega grada.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 Uporno me k'o pticu progone svi što me mrze, a bez razloga.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 U jamu baciše moj život i zatrpaše je kamenjem.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Voda mi dođe preko glave, rekoh sam sebi: “Pogiboh!”
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 I tada zazvah ime tvoje, Jahve, iz najdublje jame.
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Ti oču moj glas: “Ne začepljuj uši svoje na vapaje moje.”
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Bliz meni bijaše u dan vapaja mog, govoraše: “Ne boj se!”
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Ti si, Gospode, izborio pravdu za dušu moju, ti si život moj izbavio.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 Ti, Jahve, vidje kako me tlače, dosudi mi pravdu.
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Ti vidje svu osvetu njinu, sve podvale protiv mene.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 Čuo si, Jahve, podrugivanje njihovo, sve podvale protiv mene.
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 Usne protivnika mojih i misli njine protiv mene su cio dan.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Kad sjede, kad ustaju, pogledaj samo: ja sam im pjesma-rugalica.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 Vrati im, Jahve, milo za drago, po djelu ruku njihovih.
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Učini da srca im otvrdnu, udari ih prokletstvom svojim.
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Goni ih gnjevno i sve ih istrijebi pod nebesima svojim, Jahve!
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
