Job 9
1 Job progovori i reče:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 “Zaista, dobro ja znadem da je tako: kako da pred Bogom čovjek ima pravo?
Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 Ako bi se tkogod htio prÓeti s njime, odvratio mu ne bi ni jednom od tisuću.
Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Srcem on je mudar, a snagom svesilan, i tko bi se njemu nekažnjeno opro?
Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 On brda premješta, a ona to ne znaju, u jarosti svojoj on ih preokreće.
honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 Pokreće on zemlju sa njezina mjesta, iz temelja njene potresa stupove.
honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 Kad zaprijeti suncu, ono se ne rađa, on pečatom svojim i zvijezde pečati.
honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 Jedini on je nebesa razapeo i pučinom morskom samo on hodao.
honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 Stvorio je Medvjede i Oriona, Vlašiće i zvijezđa na južnome nebu.
honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 Tvorac on je djela silnih, nepojmljivih čudesa koja se izbrojit' ne mogu.
honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Ide pored mene, a ja ga ne vidim; evo, on prolazi - ja ga ne opažam.
Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 Ugrabi li što, tko će mu to priječit, i tko ga pitat smije: 'Što si učinio?'
Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
13 Bog silni srdžbu svoju ne opoziva: pred njim poniču saveznici Rahaba.
Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 Pa kako onda da njemu odgovorim, koju riječ da protiv njega izaberem?
huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 I da sam u pravu, odvratio ne bih, u suca svojega milost bih molio.
Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 A kad bi se na zov moj i odazvao, vjerovao ne bih da on glas moj sluša.
Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 Jer, za dlaku jednu on mene satire, bez razloga moje rane umnožava.
Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 Ni časa jednoga predahnut' mi ne da, nego mene svakom gorčinom napaja!
Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 Ako je na snagu - tÓa on je najjači! Ako je na pravdu - tko će njega na sud?
Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
20 Da sam i prav, usta bi me osudila, da sam i nevin, zlim bi me proglasila.
Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 A jesam li nevin? Ni sam ne znam više, moj je život meni sasvim omrzao!
Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 Jer, to je svejedno; i zato ja kažem: nevina i grešnika on dokončava.
Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 I bič smrtni kad bi odjednom ubijo ... ali on se ruga nevolji nevinih.
Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 U zemlji predanoj u šake zlikovaca, on oči sucima njezinim zastire. Ako on to nije, tko je drugi onda?
Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 Od skoroteče su brži moji dani, bježe daleko, nigdje dobra ne videć.'
Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 K'o čamci od rogoza hitro promiču, k'o orao na plijen kada se zaleti.
de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 Kažem li: zaboravit ću jadikovku, razvedrit ću lice i veseo biti,
Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 od mojih me muka groza obuzima, jer znadem da me ti ne držiš nevinim.
Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 Ako li sam grešan, tÓa čemu onda da zalud mučim sebe.
Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Kad bih i sniježnicom sebe ja isprao, kad bih i lugom ruke svoje umio,
Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 u veću bi me nečist opet gurnuo, i moje bi me se gnušale haljine!
så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 Nije čovjek k'o ja da se s njime pravdam i na sud da idem s njim se parničiti.
Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 Niti kakva suca ima među nama da ruke svoje stavi na nas dvojicu,
ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 da šibu njegovu od mene odmakne, da užas njegov mene više ne plaši!
Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 Govorit ću ipak bez ikakva straha, jer ja nisam takav u svojim očima!
då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
