Job 31

1 Sa svojim očima savez sam sklopio da pogledat neću nijednu djevicu.

Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

2 A što mi je Bog odozgo dosudio, kakva mi je baština od Svesilnoga?

Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

3 TÓa nije li nesreća za opakoga, a nevolja za one koji zlo čine?

Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

4 Ne proniče li on sve moje putove, ne prebraja li on sve moje korake?

Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

5 Zar sam ikad u društvu laži hodio, zar mi je noga k prijevari hitjela?

Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

6 Nek' me na ispravnoj mjeri Bog izmjeri pa će uvidjeti neporočnost moju!

Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

7 Ako mi je korak s puta kad zašao, ako mi se srce za okom povelo, ako mi je ljaga ruke okaljala,

Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

8 neka drugi jede što sam posijao, neka sve moje iskorijene izdanke!

Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

9 Ako mi zavede srce žena neka, ako za vratima svog bližnjeg kad vrebah,

Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

10 neka moja žena drugom mlin okreće, neka s drugim svoju podijeli postelju!

Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

11 Djelo bestidno time bih počinio, zločin kojem pravda treba da presudi,

Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

12 užego vatru što žeže do Propasti i što bi svu moju sažgala ljetinu.

en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

13 Ako kada prezreh pravo sluge svoga il' služavke, sa mnom kad su se parbili,

Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

14 što ću učiniti kada Bog ustane? Što ću odvratit' kad račun zatraži?

Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

15 Zar nas oba on ne stvori u utrobi i jednako sazda u krilu majčinu?

Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

16 Ogluših li se na molbe siromaha ili rasplakah oči udovičine?

Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

17 Jesam li kada sam svoj jeo zalogaj a da ga nisam sa sirotom dijelio?

Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

18 TÓa od mladosti k'o otac sam mu bio, vodio sam ga od krila materina!

Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

19 Zar sam beskućnika vidio bez odjeće ili siromaha kog bez pokrivača

Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

20 a da mu bedra ne blagosloviše mene kad se runom mojih ovaca ogrija?

Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

21 Ako sam ruku na nevina podigao znajuć' da mi je na vratima branitelj,

Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

22 nek' se rame moje od pleća odvali i neka mi ruka od lakta otpadne!

Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

23 Jer strahote Božje na mene bi pale, njegovu ne bih odolio veličanstvu.

Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

24 Zar sam u zlato pouzdanje stavio i rekao zlatu: 'Sigurnosti moja!'

Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

25 Zar sam se veliku blagu radovao, bogatstvima koja su mi stekle ruke?

Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

26 Zar se, gledajući sunce kako blista i kako mjesec sjajni nebom putuje,

Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

27 moje srce dalo potajno zavesti da bih rukom njima poljubac poslao?

att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

28 Grijeh bi to bio što za sudom vapije, jer Boga višnjega bih se odrekao.

Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

29 Zar se obradovah nevolji dušmana i likovah kad ga je zlo zadesilo,

Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

30 ja koji ne dadoh griješiti jeziku, proklinjući ga i želeći da umre?

Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

31 Ne govorahu li ljudi mog šatora: 'TÓa koga nije on mesom nasitio'?

Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

32 Nikad nije stranac vani noćivao, putniku sam svoja otvarao vrata.

Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

33 Zar sam grijehe svoje ljudima tajio, zar sam u grudima skrivao krivicu

Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

34 jer sam se plašio govorkanja mnoštva i strahovao od prezira plemenskog te sam mučao ne prelazeć' svoga praga?

av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

35 O, kad bi koga bilo da mene sasluša! Posljednju sam svoju riječ ja izrekao: na Svesilnom je sad da mi odgovori! Nek' mi optužnicu napiše protivnik,

Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

36 i ja ću je nosit' na svome ramenu, čelo ću njome k'o krunom uresit'.

Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

37 Dat ću mu račun o svojim koracima i poput kneza pred njega ću stupiti.”

Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

38 Ako je na me zemlja moja vikala, ako su s njom brazde njezine plakale;

Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

39 ako sam plodove jeo ne plativši i ako sam joj ojadio ratare,

Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

40 [40a] neka mjesto žita po njoj niče korov, a mjesto ječma nek' posvud kukolj raste! [40b] Konac riječi Jobovih.

Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.