Job 30
1 “A sada, gle, podruguju se mnome ljudi po ljetima mlađi od mene kojih oce ne bih bio metnuo ni s ovčarskim psima stada svojega.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Ta što će mi jakost ruku njihovih kad im muževna ponestane snaga ispijena glađu i oskudicom.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 Glodali su u pustinji korijenje i čestar opustjelih ruševina.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 Lobodu su i s grmlja lišće brali, kao kruh jeli korijenje žukino.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 Od društva ljudskog oni su prognani, za njima viču k'o za lopovima.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 Živjeli su po strašnim jarugama, po spiljama i u raspuklinama.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Urlik im se iz šikarja dizao; po trnjacima ležahu stisnuti.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 Sinovi bezvrijednih, soj bezimenih, bičevima su iz zemlje prognani.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 Rugalicom sam postao takvima i njima sada služim kao priča!
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 Gnušaju me se i bježe od mene, ne ustežu se pljunut' mi u lice.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 I jer On luk mi slomi i satrije me, iz usta svojih izbaciše uzdu.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 S desne moje strane rulja ustaje, noge moje u bijeg oni tjeraju, put propasti prema meni nasiplju.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 Stazu mi ruše da bi me satrli, napadaju i ne brani im nitko,
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 prolomom oni širokim naviru i kotrljaju se poput oluje.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Strahote sve se okreću na mene, mojeg ugleda kao vjetra nesta, poput oblaka iščeznu spasenje.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 Duša se moja rasipa u meni, dani nevolje na me se srušili.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Noću probada bolest kosti moje, ne počivaju boli što me glođu.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 Muka mi je i halju nagrdila i stegla me k'o ovratnik odjeće.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 U blato me je oborila dolje, gle, postao sam k'o prah i pepeo.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 K Tebi vičem, al' Ti ne odgovaraš; pred Tobom stojim, al' Ti i ne mariš.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 Prema meni postao si okrutan; rukom preteškom na me se obaraš.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 U vihor me dižeš, nosiš me njime, u vrtlogu me olujnom kovitlaš.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 Da, znadem da si me smrti predao, saborištu zajedničkom svih živih.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Al' ne pruža li ruku utopljenik, ne viče li kad padne u nevolju?
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Ne zaplakah li nad nevoljnicima, ne sažalje mi duša siromaha?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 Sreći se nadah, a dođe nesreća; svjetlost čekah, a gle, zavi me tama.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 Utroba vri u meni bez prestanka, svaki dan nove patnje mi donosi.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 Smrknut idem, al' nitko me ne tješi; ustajem u zboru - da bih kriknuo.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 Sa šakalima sam se zbratimio i nojevima postao sam drugom.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 Na meni sva je koža pocrnjela, i kosti mi je sažgala ognjica.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 Tužaljka mi je ugodila harfu, svirala mi glas narikača ima.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
