Job 3
1 Napokon otvori Job usta i prokle dan svoj;
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 poče svoju besjedu i reče:
Utbrast, och sade:
3 “O, ne bilo dana kad sam se rodio i noći što javi: 'Začeo se dječak!'
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 U crnu tminu dan taj nek se prometne! S visina se njega Bog ne spominjao, svjetlost sunčeva ne svijetlila mu više!
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Mrak i sjena smrtna o nj se otimali, posvema ga tmina gusta prekrila, pomrčine dnevne stravom ga morile!
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 O, da bi ga tama svega presvojila, nek' se ne dodaje danima godine, nek' ne ulazi u brojenje mjeseci!
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 A noć ona bila žalosna dovijeka, ne čulo se u njoj radosno klicanje!
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Prokleli je oni štono dan proklinju i Levijatana probudit' su kadri!
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Pomrčale zvijezde njezina svanuća, zaludu se ona vidjelu nadala, i zorinih vjeđa ne gledala nigda!
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 Što mi od utrobe ne zatvori vrata da sakrije muku od mojih očiju!
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Što nisam mrtav od krila materina, što ne izdahnuh izlazeć' iz utrobe?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Čemu su me dva koljena prihvatila i dojke dvije da me nejaka podoje?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 U miru bih vječnom počivao sada, spavao bih, pokoj svoj bih uživao
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 s kraljevima i savjetnicima zemlje koji su sebi pogradili grobnice,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 ili s knezovima, zlatom bogatima, što su kuće svoje srebrom napunili.
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Ne bih bio - k'o nedonošče zakopano, k'o novorođenče što svjetla ne vidje.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Zlikovci se više ne obijeste ondje, iznemogli tamo nalaze počinka.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 Sužnjeve na miru tamo ostavljaju: ne slušaju više poviku stražara.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Malen ondje leži zajedno s velikim, rob je slobodan od gospodara svoga.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Čemu darovati svjetlo nesretniku i život ljudima zagorčene duše
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 koji smrt ištu, a ona ne dolazi, i kao za blagom za njome kopaju?
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 Grobnom bi se humku oni radovali, klicali od sreće kad bi grob svoj našli.
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 Što će to čovjeku kom je put sakriven, koga je Bog sa svih strana zapriječio?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Zato videć' hranu, uzdahnuti moram, k'o voda se moji razlijevaju krici.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 Obistinjuje se moje strahovanje, snalazi me, evo, čega god se bojah.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Pokoja ni mira meni više nema, u mukama mojim nikad mi počinka.”
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
