Propovjednik 1
1 Misli Propovjednika, Davidova sina, kralja u Jeruzalemu.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Ispraznost nad ispraznošću, veli Propovjednik, ispraznost nad ispraznošću, sve je ispraznost!
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Kakva je korist čovjeku od svega truda njegova kojim se trudi pod suncem?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Jedan naraštaj odlazi, drugi dolazi, a zemlja uvijek ostaje.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Sunce izlazi, sunce zalazi i onda hiti svojem mjestu odakle izlazi.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Vjetar puše na jug i okreće se na sjever, kovitla sad ovamo sad onamo i vraća se u novom vrtlogu.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Sve rijeke teku u more i more se ne prepunja; odakle teku rijeke, onamo se vraćaju da ponovo počnu svoj tok.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Sve je mučno. Nitko ne može reći da se oči nisu do sita nagledale i uši dovoljno naslušale.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Što je bilo, opet će biti, i što se činilo, opet će se činiti, i nema ništa novo pod suncem.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Ima li išta o čemu bi se moglo reći: “Gle, ovo je novo!” Sve je već davno prije nas postojalo.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Samo, od prošlosti ne ostade ni spomena, kao što ni u budućnosti neće biti sjećanja na ono što će poslije doći.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Ja, Propovjednik, bijah kralj nad Izraelom u Jeruzalemu.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 I trudih se da mudrošću istražim i dokučim sve što biva pod nebom; o, kako mučnu zadaću zadade Bog sinovima ljudskim.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 Vidjeh sve što se čini pod suncem: kakve li ispraznosti i puste tlapnje!
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Što je krivo, ne može se ispraviti; čega nema, izbrojiti se ne može.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Rekoh onda sam sebi: “Gle, stekao sam veću mudrost nego bilo tko od mojih prethodnika u Jeruzalemu. Duh moj sabrao je golemu mudrost i znanje.”
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 Mudrost pomnjivo proučih, a tako i glupost i ludost, ali sam spoznao da je to pusta tlapnja.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 Mnogo mudrosti - mnogo jada; što više znanja, to više boli.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
