詩篇 137

1 當我們坐在巴比倫河畔，一起想熙雍即淚流滿面。

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 在那地的楊柳間，掛起我們的琴絃。

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 因那些俘虜我們的，要我們唱歌，那些迫害我們的，還要我們奏樂：快些來給我們唱一支熙雍的歌!

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 但我們身處外鄉異域，怎能謳唱上主的歌曲？

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 耶路撒冷！我如果將您忘掉，願我的右手枯焦！

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 我若不懷念您，不以耶路撒冷為喜樂，就寧願我的舌頭緊緊貼在我的上顎！

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 上主，求您記住厄東的子民，在耶路撒冷蒙難的時辰，他們曾喊叫說：拆毀，拆毀！夷為平地，一直見到基礎，

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 您只知破壞的巴比倫女子！誰若依照您加給我們的災痍，也焄樣報復於您，他就得福祺。

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 誰若抓起您的嬰兒幼子，摔在盤石上，他就得福祺。

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.