Job 4
1 Hahoi Teman tami Eliphaz ni ahni koe bout a dei e teh,
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 nang koe lawk kam touh ka dei haw vai, na thaima han vaimoe. Hatei apinimaw dei laipalah ao thai han.
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Tami moikapap na cangkhai toe. Kut tha kaawm hoeh e tha na o sak.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Na lawk ni karawmnaw hah a thaw sak teh, khokpakhu tha kaawm hoeh e tha ao sak.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Hateiteh, atu nama koe a pha teh, na lung sut a pout. Na tek teh, na ngaihmang.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Na barilawa e hoi na kâuepkhai e nahoehmaw, kakuep e lamthung hah na ngaihawi e nahoehmaw.
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Atu pouk haw, kayonhoehe apimaw kahmakata boi vai. Hat hoehpawiteh, tamikalan hah nâmaw tâkhawng e lah ao boi.
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Kahmanae dawkvah payonpakainae, talai kanawk teh runae ka tu e ni doeh ouk a a.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Cathut e kâha dawk a kahma awh teh, a lungkhueknae kâha dawk be a kak awh.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Sendek huk e pawlawk hoi, ka matheng poung e sendektan kanaw e a hâ hah a kâkhoe.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Ca hane ao hoeh dawkvah Sendek matawngnaw a kamlum teh, Sendek manu e a canaw teh koung kâkapek awh.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Atu arulahoi kai koe lawk a pha teh, ka hnâ ni arulahoi pouk e hah a thai.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Karoumcalah a i awh lahun navah, karum vah vision hah pouk lahun navah,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Takinae hoi pâyawnae kai koe a pha. Ka hrunaw pueng koung kâhlehlawk sak e han,
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Hottelah muitha teh, ka hmalah a kâhlai teh, ka muen rueng a thaw.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Hote muitha hah a kangdue teh, ka kamnuek e hah kapek thai hoeh. Ka mithmu vah hno buet touh a kamnue, duem ao teh lawk hah ka thai.
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Ka dout thai e tami heh, Cathut hlak vah a lan thai maw, tami heh kasakkung hlak vah a thoung thai na maw.
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 A sannaw patenghai kâuepkhai hoeh niteh, kalvantaminaw hai na payon tet pouh pawiteh,
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 amhru im dawk kho ka sak niteh, a kungpui teh, vaiphu lah ao teh, ahnimanaw teh, khakbara ni patenghai a tâ thai e hah bangtelamaw hoe a yuem thai han.
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Amon hoi tangmin totouh katipcalah a kâbawng teh, apinihai tek laipalah a yungyoe a kahma awh.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Ahawi poungnae naw hai koung takhoe lah ao teh, lungangnae awm laipalah be a due awh telah atipouh.
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
