Isaiah 2

1 Amoz capa Isaiah ni, Judah ram hoi Jerusalem hoi kâkuen lah a hmu e vision teh,

Detta är det Esaia, Amos son, såg om Juda och Jerusalem:

2 a hnukteng e hnin teh, BAWIPA im saknae mon teh, monsomnaw e lathueng vah, tawm lah ao vaiteh, caksak lah ao han. Miphun pueng ni hote mon koe a kamkhueng awh han.

Uti yttersta tiden skall det berget, der Herrans hus är, tillredt varda, högre än all berg, och öfver all berg upphöjdt varda; och alle Hedningar skola löpa dertill;

3 Taminaw ni hai, tho awh. BAWIPA e mon, Cathut im koe cet awh sei. A lamthung hah na pâtu awh vaiteh, a lamthung dawn awh han, telah kahlawng cei laihoi ati awh han. Bangkongtetpawiteh, kâlawk teh Zion mon hoi tâcawt vaiteh, Cathut lawk teh Jerusalem hoi a tâco han.

Och mycket folk gå dit, och säga: Kommer, och låter oss gå upp på Herrans berg, till Jacobs Guds hus, att han lärer oss sina vägar, och vi vandrom på hans stigar; ty af Zion skall lagen utgå, och Herrans ord af Jerusalem.

4 Cathut ni miphunnaw hah lawkceng vaiteh, tami moikapap hah a yue han. Ahnimae tahloinaw hah thunha lah thoseh, tahroenaw hah tangkoun lah thoseh, a dêi awh han. Ram buet touh hoi buet touh tarankâtuk mahoeh toe. Taran tuknae hai kâpâtu awh mahoeh toe.

Och han skall döma ibland Hedningarna, och straffa mång folk; då skola de göra sin svärd till plogbillar, och sin spjut till liar; ty intet folk skall upplyfta svärd emot det andra, och skola nu intet lära mer att örliga.

5 Oe Jakop imthungnaw tho awh. BAWIPA angnae dawk khosak awh haw sei.

Kommer, I af Jacobs hus, låt oss vandra uti Herrans ljus.

6 Bangtelah tetpawiteh, Jakop imthung, na taminaw hah na ceitakhai toe. Bangkongtetpawiteh, ahnimouh teh, Kanîtholae naw patetlah kho a sak awh teh, Filistinnaw patetlah khueyue lah ao awh teh, ramlouknaw hoi a kâhuiko awh.

Men du hafver låtit fara ditt folk, Jacobs hus; ty de bedrifvat mer än de österländningar, och äro dagaväljare såsom de Philisteer; och låta de främmande barn varda mång.

7 Ahnimae ram teh sui ngun hoi akawi teh, a tawnta awh e teh touklek thai hoeh. Ahnimae ram hai marang hoi akawi teh, rangleng touklek thai hoeh.

Deras land är fullt med silfver och guld, och på deras rikedom är ingen ände; deras land är fullt med hästar, och på deras vagnar är ingen ände.

8 Ahnimae ram teh, meikaphawknaw hoi akawi teh, amamae kut hoi sak e hnonaw patenghai a lûsaling awh toe.

Deras land är också fullt med afgudar, och de tillbedja sitt handaverk, det deras finger gjort hafva.

9 Tami pueng ni a tabo awh teh, koung a kârahnoum sak awh. Hatdawkvah, ahnimae yonnae teh, BAWIPA ni ngaithoum hoeh.

Der bugar den menige man, der ödmjuka sig de myndige; det varder du icke förlåtandes dem.

10 BAWIPA ni talai kahuet hanelah a tho toteh, takinae hoi a bawilen taluenae dawkvah, talung thung kâen awh, vaiphu thung kâhrawk awh.

Gack in uti bergen, och bortgöm dig uti jordene, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät.

11 Hatnae tueng dawkvah, kâoupnaw rahnoum sak vaiteh, kâtalue e naw pabo vaiteh, BAWIPA duengdoeh tawm lah kaawm han.

Förty all hög ögon skola förnedrad varda, och hvad högt är ibland menniskor, det måste bocka sig; men Herren skall på den tid allena hög vara.

12 Rasahu BAWIPA e hnin teh, kârasang e hoi kâoup e tami pueng e lathueng thoseh,

Ty Herrans Zebaoths dag skall gå öfver allt högfärdigt och högt, och öfver allt upphäfvet, att det skall förnedradt varda;

13 Lebanon mon e sidarkung ka rahnoum ka rasang e pueng koe thoseh, Bashan ram e kathenkungnaw pueng e lathueng thoseh,

Och öfver all hög och upphäfven cedreträ i Libanon, och öfver alla ekar i Basan;

14 mon karasangpoung e lathueng thoseh, mon kathoung pueng e lathueng thoseh,

Öfver all hög berg, och öfver alla upphöjda backar;

15 Ka rasang e imrasang lathueng thoseh, rapan pueng e lathueng thoseh,

Öfver all hög torn, och öfver alla fasta murar;

16 Tarshish long pueng lathueng thoseh, ngai kaawm e vision pueng e lathueng thoseh a pha han.

Öfver all skepp i hafvet, och öfver all kostelig skepps baner;

17 Tami kâoupnae rahnoum sak vaiteh, a kârasangnae hah pabo lah ao han. Hat hnin dawkvah, BAWIPA dueng tawm lah ao han.

Att sig böja måste all höghet, och sig ödmjuka hvad högt är ibland menniskorna; och Herren allena hög vara på den tiden.

18 Kutsak pueng teh, khoeroe kahma han toe.

Och afgudarna skola platt förgås.

19 BAWIPA ni talai a kahuet hanelah a tho toteh, takinae hoi a bawilen taluenae dawkvah, taminaw teh lungngoum thung, talai kâkhu thung a kâen awh han.

Så skall man gå in uti bergskrefvor, och uti jordkulor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

20 Hatnae atueng dawkvah, taminaw ni ouk a bawk awh e sui hoi, ngun hoi ma hanelah raphoe sak e meikaphawk hah, thangbui hoi bongpinaw koe a tâkhawng awh han.

På den tiden skall hvar och en bortkasta sina silfverafgudar, och gyldene afgudar, som han sig hafver göra låtit till att tillbedja, och till att ära mullvärplar och flädermöss;

21 BAWIPA ni talai kahuet hanelah a tho toteh, takinae, a bawilen taluenae dawkvah talung khu, ravonaw thung a yawng awh han.

På det han må krypa in uti stenklyftor, och i bergskrefvor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

22 Hnawng hoi kâha e tami hah kâuep awh hanh. Ahnimouh teh, banghai cungkeinae awm hoeh.

Så befatter eder intet med menniskone, som anda hafver i näsone; ty I veten icke, huru högt han är aktad.