La Bu 137

1 Jerusalem kageldoh phatnun Babylon vadungpang a chun katou un kakapgam tauve.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Keihon kasemjang houchu mong thingbah chung dunga chun kakhai un ahi.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 Hikom a chun soh a eihente houchun la sah sahding eigouvin, chuleh eisugenthei houchun kipahtah'a la sahsahtei ding eigouvin, “Jerusalem la ho chu khatpen beh neisahpeh'un” atiuve.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Ahinlah keihon hetkhahlou mi gam sunga hi Yahweh Pakai la hochu iti kasahdiuham?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Vo Jerusalem nangma kasuhmil uleh kakhut jetlam hin semjang pehdan sumil jenghen.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Nangma kageldoh louva, Jerusalem chu kakipana sangpen sang a thupi a kagel lou le, ka leihi kadang chungah behden jenghen.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 O Yahweh Pakai Babylon sepaiten Jerusalem alonkhum niuva Edom mite thilbol chu geldoh tei in, “Sumang jengin,” “Toltoh sumat jengun” tin asam un ahi.

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 O Babylon, nangma nakisu mang ding ahi. Nangin neibol nao bang banga nalethuh penpen chu anunnom ahi.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Nachapangteu puimang a songpi chunga sepgoiho chu nunnom hen!

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.