Joshua 22
1 Joshua Reuben chate le Gad chate chule Manasseh phungkeh khat chutoh akoukhommin,
Då kallade Josua till sig de Rubeniter och Gaditer, och den halfva slägtena Manasse.
2 Ajah uva hiti hin aseitai, “Nang hon Pakai lhacha Mose in nathupeh jouse abonchan nanitsoh keiyun, keiman nango kaseipeh kathusei jouse jong nangai taove,
Och sade till dem: I hafven hållit allt det Mose Herrans tjenare eder budit hafver, och lydt mine röst i allt det jag hafver budit eder.
3 Nikho hijat sunghin tuni geijin nanghon nasopi phungdang teho jong nadalha dehpouvin, Pakai na-Pathenn uvin nathupeh chnegseu jong chingthei tah in nanit soh kei’un ahi.
I hafven icke öfvergifvit edra bröder nu i en lång tid, allt intill denna dag; och hafven blifvit vid Herrans edars Guds bud.
4 Tunvang Pakai na-Pathen uvin athutep bang bangin nasopi phungdang te hojong jong akitepna bangin akicholdosah tai, hijeh chun tun kiheijun lang Jordan gal lamma Pakai lhacha Mose’n napeh naugam, nangho chenna gamsung nagoulo’u, na inlammu jonnin chetaovin,
Efter nu Herren edar Gud hafver låtit edra bröder komma till ro, såsom han dem sagt hade; så vänder nu om igen, och drager till edra hyddor i edars arfs land, som Mose Herrans tjenare eder gifvit hafver på hinsidon Jordan;
5 Pakai lhacha Mose’n nathupeh u danthupeh chengse chu nanit jingna diuvin ching theiyun, Pakai na Pathennu nangailut nuva ama lamlhah jouse najuithem uva athupeh chengse nanit’uva amajong nakolchah jinguva, chule nalungthim pumpiu le nahinkho pumpiuva amakin jeng naboldiu nagin jing diu ahi.” ati.
Allenast tager der vara uppå granneliga, att I gören efter de bud och lag, som Mose Herrans tjenare eder budit hafver; att I älsken Herran edar Gud, och vandren uppå alla hans vägar, och hållen hans bud, och hållen eder intill honom, och tjenen honom af allo hjerta, och af allo själ.
6 Hitichun Joshua’n amaho chu phatthei aboh in, phatthei abohjou phatnin asoldohtai, amaho jong ainlam cheh uva achetaove.
Så välsignade Josua dem, och lät gå dem; och de gingo till deras hyddor.
7 Manasseh phung akehkhat chu Bashan gamsunga Mose’n achandiu gam anapehsa ahin, Manasseh phungkeh khatma chu Joshua’n Jordan vadung gal nilhumlam, asopiteo dangho lah a chenmun anapeh ahiye. Amaho chu Joshua’n ainlammuva asoldoh phatnin abonchaovin phatthei abohsoh keijin ahi;
Den halfva slägtene Manasse hade Mose gifvit i Basan; den andra hälftene gaf Josua ibland deras bröder på desso sidone Jordan, vestantill. Och då han lät dem gå till deras hyddor, och hade välsignat dem,
8 Ajah uva Joshua’n hitin ati, “Neilegou tampitah kipoh uvin lang gancha jong tamtah kipoh uvin lang naponbuh sonna muncheh a kile taovin, nagal mite uva konna nachomdoh jouseu jong kihommun” ati.
Sade han till dem: I kommen hem igen med stora ägodelar till edra hyddor, med ganska mycken boskap, silfver, guld, koppar, jern och kläder; så skifter nu edra fiendars rof med edra bröder.
9 Hijeh chun Reuben chate le Gad chate chuleh Manasseh phung kehkhat chun Israel chate amoh chengse chu Canaan gam'a Shiloh kiti khopiah chun adalhauvin, amaho chu Pakaiyin Mose athupeh banga agamlosa sung’u Gilead gamsung jonnin ache taove.
Och så vände de Rubeniter och Gaditer, och den halfva slägten Manasse, om igen, och gingo ifrån Israels barn af Silo, som i Canaans land ligger, att de skulle draga in i Gileads land till deras arfs land, det de till arfs fått hade af Herrans befallning genom Mose.
10 Ahin amaho chu Canaan sung’a aum jinglai un, Geliloth kiti mun Jordan vadung kommah chun, Reuben chate le Gad chate chule Manasseh phung kehkhat chu akinga pa un, maicham phung lentah le thupitah khat asemmun ahi.
Och då de kommo till de högar vid Jordan, som i Canaans land ligga, byggde de samme Rubeniter, Gaditer, och halfva Manasse slägt, der vid Jordan ett stort skönt altare.
11 Israel chaten, Reuben chate le Gad chate, chule Manasseh phung kehkhat chun Canaan gam mongchin Jordan vapang lhangchung khat’a Israel chate gamsunga khun maicham asemmu chu ajahdoh taove.
Då Israels barn hörde sägas: Si, Rubens barn, Gads barn, och den halfva slägten Manasse hafva byggt ett altare emot Canaans land, vid Jordans högar, på desso sidone vid Israels barn;
12 Athudol hi Israel chaten ajahdoh phatnun Shiloh munna cheng Israel chate khopi pumpi akikhommuvin amahochu galla sat thodin agotaove.
Församlade de sig hela menigheten i Silo, att de skulle draga upp till dem, och strida med dem;
13 Ahinlah, amasan, Eleazar thempu chapa Phinehas lamkainan mi phabep Reuben phung mite le Gad chule Manasseh phung keh khat toh kihoudin anasol uve.
Och sände till dem in uti Gileads land, Pinehas, Eleazars Prestens son;
14 Hichea kihoulimpi dia kalsong mihochu Israel phunglah’a lamkai som ahiuvin, a insungkhat bahkailhah’a aluboh cheh, chule Israel insung phung khatcheh a konna kilhengdoh phung upacheh mi ahiuve.
Och med honom tio öfversta Förstar ibland deras fäders hus, af hvarjo Israels slägt en.
15 Amaho chu Gilead gam ahunglhun phat un, Reuben chate le Gad chate chule Manasseh phung kehkhat hengah hitin aseijuve,
Och när de kommo till dem i landet Gilead, talade de med dem, och sade:
16 Pakai khoppi amiten hitin aseijun, “Ipi dinga nanghon tulaija hi Israel Pathen douna thil nabolluva Pakai nung najuidauva nakiheimang jenguva nacham chamma maicham nakisem jeng uva Pakai douna hitobang pihi nabollu hitam?
Så låter hela Herrans menighet säga eder: Hvi synden I så emot Israels Gud; och vänden eder i dag ifrå Herranom, dermed att I byggen eder ett altare, och fallen ifrå Herranom?
17 Peor munna ichonsetnao jong phaset nasah louvu ham? Hichea konna bon ithensoh jou loulaiju hilouham? Hiche ichonset jeh uva jong chu Pakai khoppi mipi chunga jong gamna hise ana langsa ahi,
Är oss icke nog med Peors missgerning, af hvilko vi ännu på denna dag icke renade äre; och en plåga kom i Herrans menighet?
18 Tuni geija jong nangho hitobanga hi Pakai chu iti nadalhah uva nakihei mang jengdiu hitam? Tuni jenga jong nanghon Pakai doumah nabolluva ahileh amachu Israel khoppi pumpi chung jeng ajong hung lunghang jengding ahi.
Och I vänden eder i dag bort ifrå Herranom, och ären i dag affällige vordne ifrå Herranom; på det han i dag eller morgon skall vredgas öfver hela Israels menighet.
19 Nachennao gamsung athenlouva ahijongleh hung galkai junlang Pakai houbuh kisonna gamsung Pakai gamsunga khun keiho lah a hung cheng jenguvin, Pakai doumah hi nabol louhel diu, Pakai I-Pathennu maicham semna tailouva nacham nachamma nakisem thu-uva keiho geija doumah hol neiso louhel dingu ahi.
Tycker eder, att edart arfs land är orent, så kommer hitöfver i det land, som Herren hafver, der Herrans tabernakel är, och tager arf ibland oss; och träder icke ifrå Herranom, och ifrån oss, att I byggen eder ett altare, förutan Herrans vårs Guds altare.
20 Suhmang dinga kikat dohsa thil-ho chunga Achan kitipa Zerah chapan tohkhel aneiju chu Israel khoppi pumpi chunga lunghanna hungchu jengsa hilouham?” ahung tiuve.
Förbröt icke Achan, Serahs son, sig på det spillgifna; och vreden kom öfver hela Israels menighet, och han umgalt icke sina synd allena?
21 Reuben chate le Gad chate chule Manasseh phung kehkhat chun Israel phungsunga insungmi upa ho donbutnan aneijun,
Då svarade Rubens barn, och Gads barn, och den halfva slägten Manasse, och sade till de höfvitsmän och Förstar af Israel:
22 “Pakai, Hatchungnung chu Pathen ahi! Pakai, Hatchungnung chu Pathen ahi! Aman thudih le thutah chu ahenai, chule Israel chaten jong nahet uva pha ahi. Keihon maicham kasemmu hi Pakai doumah nadia kabollu ahipoi. Kathilbol uhi doumah lam ahitah a Pakai dinga tahsan suhbeina ahidingleh keihohi tunin eighing hoida jenguvin,
Herren den starke Gud, Herren den starke Gud vet det, och Israel desslikes; är detta afträdning eller synd emot Herran, så hjelpe han oss intet i dag.
23 Ahin maicham khat kasemdoh jeh uva Pakai nungjuija konna kihei mang’na ahi mongding leh ahilouva keihon hiche maicham chunga hi pumgo thil hihenlang lhosoh thilto hijongleh chamna thilto hijongle kato’uva ahivangleh Pakaiyin kachunguva gotna eipe jeng uhen.
Och om vi altaret fördenskull byggt hafve, att vi vilje vända oss ifrå Herranom, offra deruppå bränneoffer och spisoffer, eller göra der tackoffer uppå, så hämnes det Herren;
24 Tahbeh mong in, keihon hiche maicham kasem uhi katijat man uva kabollu ahibouve, ajeh chu khonung tengle nachateovin kachateo jah a, ‘Nanghon Pakai Israel Pathen chu koi thusah na nahou uham?’ ahin ti diu ahi
Och om vi icke det mycket heldre för denna sakens skull gjorde, och sade: I dag eller morgon måtte edor barn säga till vår barn: Hvad hafven I göra med Herranom Israels Gud?
25 Ajeh chu Pakaiyin nanghotoh Reuben chate Gad chate, ikikah uva Jordan vadung hi gamgia asemsa ahitai, khunungleh nangho Pakaiya chan naneipouve ati theiju ahi, hitobanga hi nachateovin kachateo hi Pakai ahousahda theiyu ahi.
Herren hafver satt Jordan till ett landamäre emellan oss och eder; I Rubens och Gads barn, I hafven ingen del med Herranom; och så måtte edor barn komma vår barn ifrå Herrans fruktan.
26 Hiche jeh a chu keihon ka maicham semmu hi pumgo thilto gonading le kilhaina gantha nading ahipoi,
Derföre sade vi: Låt oss bygga ett altare, icke till något offer eller bränneoffer;
27 Ahin keiholeh nangho kikah a hetjingna dia kasemmu ahi, chujongleh hichun eiho nunga khangthahte kah a jong hettohsahnan hungpangin tin, keihon jong Pakai angsunga ama kin kabol mong mong uvin pumgo thilto jong kilhaina gantha jong chule chamna thilto gantha jong kabol naove ti hetjing’nan in hung pang nante, katiu ahi, achuti louva ahileh khonung phatleh nachateovin keiho chate jah a, “Nanghon Pakaiya chan nanei pouve” ahinti khah teidiu ahi tia kabollu ahibouve.
Utan på det att det må vara ett vittnesbörd emellan oss och eder, och våra efterkommande, att vi måge tjena Herranom för honom med vårt bränneoffer, tackoffer och annor offer; och edor barn icke behöfva i dag eller morgon säga till vår barn: I hafven ingen del med Herranom.
28 Ijemtia hita chu ahinsei khah tah ujongle, khonung a katu kachateu vin jong, ‘Veuvin, Pakai dinga kapu kapateuvin asemsa maicham khu pumgo thilto kitona jong hilou, kilhaina ganthana maicham jong hilou, ahin nangho leh keihon Pakaiyah chan inanei khommui ti melchih’nan pang nante’ katiu ahibouve.
När de nu vordo sägande till oss, eller våra efterkommande i dag eller morgon, så kunna de säga: Ser liknelsen till Herrans altare, hvilket våre fäder gjort hafva; icke till offer eller bränneoffer, utan till ett vittnesbörd emellan oss och eder.
29 Itihchan hijongleh keihon Pakai doumah kabol louhel diu ahin, chujongleh Pakai i-Pathennu maicham ama houbuh maiya kitung tailouva keihon kacham chamuva pumgo thilto tona dingle lhosoh thilto tonading chule kilhaina ganthana dia maicham kasemmuva Pakai nunga kona kaki heimang louhel diu ahi” atiuvin ahi.
Bort det ifrån oss, att vi skulle träda ifrå Herranom, så att vi i dag skulle vända oss ifrå Herranom, och bygga ett altare till bränneoffer, och till spisoffer, och annor offer, förutan Herrans vårs Guds altare, som står för hans tabernakel.
30 Reuben chate leh Gad chate chule Manasseh phung kehkhat thusei ho jouse chu ajah doh phat uvin, Phinehas thempupa le akilhonpi khoppi lamkai holeh Israel insung jouse phung upa chengsen chu alungu alhaisel taovin ahi.
Då nu Pinehas Presten, och de öfverste för menighetene, Israels Förstar, som med honom voro, detta hörde, täcktes dem väl Rubens barnas, Gads, och den halfva Manasse slägts ord.
31 Eleazer thempupa chapa Phinehas chun Reuben chate Gad chate chule Manasseh phung kehkhat jah a aseipeh in, “I-lah uva Pakai ching jingnai, ti keihon tunin kahe taove, ijeh-inem itileh keihon nangho kanaginmo bang’un Pakai dounan thilse ima nabol hih naove chuleh nanghon Pakai khutna kon in jong Israel chate hi suhmang’a aum thei naova konin nahuhdoh taove” atin ahi.
Och Pinehas, Prestens Eleazars son, sade till Rubens, Gads, och Manasse barn: I dag förstå vi, att Herren är med oss, att I icke hafven syndat emot Herran med denna gerning; nu hafven I frälst Israels barn utu Herrans hand.
32 Chujouvin Eleazer thempupa chapa Phinehas le lamkaiho chun Reuben chate le Gad chate Gilead gamsung’a chun adalhauvin, hikomma kon chun Canaan gamlam, Israel chate chenna lamma ahung kile taovin, Israelte henga chun thilsoh umchan thu chengse chu lhut taovin ahi.
Så drog Pinehas, Prestens Eleazars son, och de öfverste, utu Gileads land, ifrå Rubens och Gads barn, åter in uti Canaans land, till Israels barn, och sade dem det igen.
33 Athulhutnu chun Israel chate chu alungdamsah lheh jeng in ahi, chuphatnin Israel chaten jong Pathen chate avahchoijun, Reuben chate le Gad chate chenna gamsung suhmang ding le galbol ding jong aseipoh kit tapouve.
Då behagade det Israels barnom väl, och lofvade Israels barnas Gud; och sade intet mer, att de ville draga upp emot dem till slags, till att förderfva landet, som Rubens och Gads barn uti bodde.
34 Reuben chate le Gad chaten maicham asemsau chu ‘Hettohsah’ tin aminsah taovin ahi, amahon aseijun, “Ijeh-inem ititle eiho le amaho kikah a Pakai chu eiho Pathen jong ahi ti hettohsah a pang ahi,” atiuve.
Och Rubens och Gads barn kallade det altaret, att det skall vara ett vittne emellan oss, och att Herren är Gud.
