Joel 2
1 Tumging tothon Jerusalema samun, kalhang theng chunga, galkon dingin awthongin samun, mijouse kichan kitihot lhulsoh keijuhen, ajeh chu Pakai nikho chu ichunguvah ahung lhung tai.
Blåser med basuner i Zion, roper på mino helgo berge, darrer, alle landsens inbyggare; ty Herrans dag kommer, och är hardt när;
2 Hiche hi muthim lhangkhal kiheh nikho, meibol satah leh vomletlut jeng. Hetman louvin, molsang dung jousea chun galmi nasatah leh thaneitah ahung konun, hitobang hi tumasang’a ana um khalou, umjong hung umkitlou ding ahi.
En mörk dag, en bister dag, en mulen dag, och dimbog dag, lika som morgonrodnen utbreder sig öfver bergen; nämliga ett stort och mägtigt folk; hvilkets like tillförene icke varit hafver, och härefter icke varda skall i evig tid.
3 Amasang’u meiyin akachaiyin, anung sang’u meikongin aleo velvullun, amasang’u Eden honsung abangin, anung lamu vang imacha umlou ahomkeo ahi.
För honom går en förtärande eld, och efter honom en brinnande låge; landet är för honom lika som en lustgård; men efter honom lika som en vild öken, och ingen skall undslippa honom.
4 Aum dan’u Sakolte abangun, sakol galsat bangin amalama alhai lhai jengun,
De äro till seende såsom hästar, och ränna såsom resenärer.
5 Ahu sanletlut jengun, sakol kangtalai tampi gin abangin, molsanglai jousea alhuh lhuhin akijamun, mei’in changpol akahgin bangin apoh chet chutin, galmuna pong dinga kigoltoh sepaite thahattah tobang ahiuve.
De springa ofvanpå bergen, lika som der vagnar bullrade, och såsom en låge dånar i halm, såsom ett mägtigt folk, som till strids rustadt är.
6 Mipite jouse akicha gamtauvin ahi, amai nguisoh keijun, aki tihot hot gamtauve.
Folken skola förskräcka sig för honom; all ansigte äro så blek som lerpottor.
7 Gal hangtah bangin adalkhum khum jenguvin, Sepaite bangin paldung jouse atom lhahdeh jengun ahi.
De skola löpa såsom hjeltar, och bestiga murarna såsom krigsmän; hvar och en skall draga rätt fram, och intet försumma sig.
8 Khat le khat jong akinehto pouve. Ajotna ding lampi cheh a jangpetin acheuve. Itobang umjong leh chehchao louvin ajotpai pai jengun ahi.
Ingen skall hindra den andra, utan hvar och en skall gå i sin orden; och när de storma och infalla, skola de intet såre varda.
9 Khopi jengjong atomchah sohkeijun, paldung jousea avahcheh sohkeijun, insung jousea alutsohkeijun, gucha bangin kotneo ho a alutun ahi.
De skola rida omkring i stadenom, löpa på murarna, och stiga in uti husen; och såsom en tjuf infalla genom fenstren.
10 A masang’u ling akihot leovin ahi. Nisa leh lhathah geijin athim deltan, Ahsi in jong avah-u apetapouve.
För honom darrar landet, och himmelen bäfvar; sol och måne varda mörk, och stjernorna förhålla sitt sken;
11 Pakaiyin a sepaite thu ahin pen, Awthonga sappumin alamkaiyin ahi. Hiche hi thanei tah galmi ahije, amahon athupeh anit sohkeijui. Pakai nikho chu anasa behseh jengin, tijat aum lheh jengin, kichat aum lheh jeng’e. Koiham hiche nikho dou jou ding’a chu!
Ty Herren skall låta gå sin dunder för sinom här; ty hans här är ganska stor och mägtig; han skall uträtta hans befallning; ty Herrans dag är stor, och fast förskräckelig; ho kan lida honom?
12 Hiche jeh chun Pakaiyin aseije, “Phat umpetin ka hengah hung kiheijun, Na lungthim’u neipeuvin. Anngol pum, kap pumin Chuleh lhase pumin, hungun.
Så säger nu Herren: Vänder eder till mig af allt hjerta, med fastande, med gråtande, och med sörjande.
13 Lhase pumin na ponsil bot’eh hihun, ahin na lungsungu bot tel jouvin. Na Pakai na Pathen henga hung kile kitun. Ama mikhoto leh lungset them ahijehin lunghang vahlou chuleh ngilutna dimset ahi. Thilsea kon’a alung khelji thei ahi.
Rifver edor hjerta, och icke edor kläder, och vänder eder till Herran, edar Gud; ty han är nådelig, barmhertig, tålig, och af stor mildhet, och låter sig snart ångra straffet.
14 Ama kisih henlang kile heikit jong leh kon ija ahet ding ham? chule anunga phatthei bohna lhosoh thilto hihen lengpitwi thilto hijong leh masanga banga Pakai na Pathena ding ahi.
Ho vet, han förbarmar sig ju ännu och efter sitt straff nåde beviser, till spisoffer och drickoffer Herranom edrom Gudi.
15 Jerusalem a sumkon kimutun lang, anngol ding phat phongdoh un, mipite koukhomun, phattheiboh pumin kikhom’un.
Blåser med basun i Zion; helger ena fasto; kaller menigheten tillhopa.
16 Mijouse khom’un, upa ho, chapangho chuleh chapangsen geijin, Mouneipu chu aumna dan sunga kon in koudoh hen.
Församler folket, helger församlingena; sammankaller de äldsta, hafver de unga barn och däggobarn tillsammans; brudgummen gånge utu sinom kammar, och bruden utu sitt mak.
17 Pakai umna muna Pakai lhacha kin bol’a pang Thempupa chu hongcha le Maicham kikah laiya chun ding hen lang kap uhen, taona mang hen. “Pakai! namite hoidohin! tin.
Låter Presterna, Herrans tjenare, gråta emellan förhuset och altaret, och säga: Herre, skona dino folke, och låt icke din arfvedel till skam varda, så att Hedningarna få råda öfver dem; hvi vill du låta säga ibland folken: Hvar är nu deras Gud?
18 Pakaiyin amite lungset hen chuleh thangset’in amite gamsung vengtup hen.
Så skall då Herren hafva nit om sitt land, och skona sino folke.
19 Pakaiyin donbut nante.“Ven! keiman changleh lengpiga thah chuleh olive thao, nangaichat lhingsetin kahin thot’e, Chuteng leh nava a naneh uva, chimsetna na dondiu ahi; chutah leh kenjong namtin vaipi laha seiset’a ka umsah lou dingu ahitai.
Och Herren skall svara, och säga till sitt folk: Si, jag skall sända eder korn, must och oljo tillfyllest, så att I skolen deraf nog hafva; och skall icke mer låta eder på skam komma ibland Hedningarna.
20 Keiman hiche galmi hohi sahlam gamkal’a kadalmong diu ahi. Keiman Amaho hi gamjao laha kasol mong ding ahi. Amasanga pangho jong twipi thia kadellut ding, chu a anai lama umho jong Mediterranan dillen’a kadellut ding ahi. Chutah le thillui namlet lutin kitungdoh inte, ajeh chu Pakaiyin thil lentah aboldoh tai.
Och skall jaga dem af nordan långt bort ifrån eder, och drifva honom bort uti ett torrt och öde land; nämliga hans ansigte bort emot hafvet österut, och hans ända bort emot yttersta hafvet; han skall ruttna och lukta för sina högfärds skull.
21 Kichahihun, kamite. Kipah unlang thanomun, Pakaiyin thil lentahho abol jeh'in.
Frukta dig intet, du land, utan gläd dig, och var vid ett godt mod; ty Herren kan ock göra mägtig ting.
22 Kichahihun gamsunga gamsa ho jouse, gamsunga hampa ho gang taha Hung dondoh thah kitna eng kit ding ahi. Thingphung jouse jong hung ga kit ding ahi. Theichang phung leh Lengpi gui jong lhingsetin aga kitlhon tai.
Frukter eder intet, I djur på markene; ty boningarna i öknene skola grönskas, och trän bära sin frukt, och fikonaträn och vinträn skola väl bära.
23 Kipahun, nangho Jerusalema um mite, kipahun na Pakai Pathen a. Akitahna vetsahna dingin aman gotwi ahin juhsah tai, chavang laiya jong ajuh sah kit ding chuleh gojuh lai jeng’a jong ajuh sah ding ahi.
Och I Zions barn, fröjder eder, och varer glade i Herranom, edrom Gud, den eder nådeligit regn gifver, och sänder eder neder morgonregn och aftonregn, såsom tillförene;
24 Changphol jouse jong chang dimsoh ding, chule umle bel jouse jong lengpitwi le Olive thao letlhasohhel ding ahi.
Att ladorna varda fulla med korn, och presserna öfverflödighet af must och oljo hafva skola.
25 Pakaiyin aseije, “Na mansah jouse namu kit ding ahi.” Thing lung nehjou sa, lungmul neh jousa, lungtol leh khaokhopi ten aneh jousa ho cheng na nungmu kit diu ahi. Nangma douna a hiche galmi hattah ho hinsol chu keima kahi.
Och jag skall gifva eder de åren igen, som gräshoppor, flogmatkar, lus och gräsmatkar, som min stora här voro, den jag ibland eder sände, uppätit hafva;
26 Nehle chah nangaichat jouse namu kit ding ahi, chuleh na Pakai na Pathen na thangvah kit ding ahi, chutia chu, kamite chun jachatna amukitlou diu ahitai.
Att I skolen hafva nog till att äta, och prisa Herrans edars Guds Namn, den ibland eder under gjort hafver; och mitt folk skall icke mer till skam varda.
27 Chuteng leh keima kami Israelte laha aum’e ti nahet ding’u ahi, chule Keima na Pakai na Pathenu hing ting, chuleh Pathen dang aum poi ti nahet diu, chutia chu kamiten jachatna amukitlou heldiu ahitai.
Och I skolen förnimma, att jag är midt ibland Israel, och att jag är Herren, edar Gud, och ingen mer; och mitt folk skall icke mer till skam varda.
28 “Chuteng leh hichengse kibol jouva hi keiman ka Lhagao mijouse chunga ka buhlhah ding, nachapateu le nachanuteuvin gaothu aphondoh uva, na upa houvin mang amatdiu chuleh na gollhang houvin Lhagao thilmu anei diu ahi.
Och derefter skall jag utgjuta min Anda öfver allt kött, och edra söner och döttrar skola prophetera; edre äldste skola hafva drömmar, och edre ynglingar skola se syner.
29 Hiche nikho teng chule sohte chung jenga jong, pasal le numei chunga jong ka Lhagao ka buhlhah ding ahi.
Och vill jag på den tiden utgjuta min Anda, både öfver tjenare och tjenarinnor;
30 Chuleh vana thil kidang kaso saha chule leiset chunga hi thisan le meikong chuleh meikhu a melchihna kavetsah ding ahi.
Och skall gifva undertecken i himmelen och på jordene, nämliga blod, eld och rökdamb.
31 Nisa hung thim ding chuleh Lha thisan hung soh ding, Pakai nikho tijat umtah leh loupitah hunglhun masanga hicheng hi hungsoh ding ahi.
Solen skall förvandlad varda uti mörker, och månen uti blod, förr än den store och förskräckelige Herrans dag kommer.
32 Chutengleh Pakai mina tao chan chu kihuhhing ding ahi, ajeh chu Pakaiyin asei masatsa ahingdoh ho laha Pakaiyin akoudoh umding mong ahi, tia asei banga chu Zion Molsang, Jerusalem sunga ahing doh ho lah’a Pakaiyn akoudoh umtei ding ahi.
Och det skall ske: Ho som helst Herrans Namn åkallandes varder, han skall frälst varda; ty på Zions berg och i Jerusalem skall en salighet vara, såsom Herren sagt hafver, och när de andra qvarblefna, de Herren kallandes varder.
