Isaiah 50
1 Hichehi Pakaiyin asei chu ahi: “Nanu chu keiman kada ahi tah jeh’a kisol manga ham? Ka thil bat ho jeh’a nangho soh’a ka johdoh’u ham? Ahipoi, na chonset jeh’uva kijohdohsa nahiu ahitai. Chule na chonset jeh’uva nanu’u jong kipui manga ahije.
Så säger Herren: Hvar är edors moders skiljobref, med hvilko jag eder öfvergifvit hafver? Eller ho är min ockrare, dem jag eder sålt hafver? Si, I ären för edra synders skull sålde, och edor moder är, för edor öfverträdelses skull, öfvergifven.
2 Ipi iti danna ka hung petna koima cha umlou ahi dem? Ka kou petna iti dana koima eidonbutna umlou hin tem? Keiman huhdoh theina tha neilouva neigel’u ahi dem? Hiche hi ajeh kisei chu ahipoi! Ajeh iham itileh keiman twikhanglen koma thu kasei leh tolgo soh ‘a ahitai. Keiman vadung chu nelphai kasosah’a nga umho thi gam'a ahiiuve.
Hvi kom jag, och der var ingen? Jag ropade, och ingen svarade. Är min hand nu så kort vorden, att hon intet förlossa kan, eller är med mig ingen kraft till att frälsa? Si, med mitt straff gör jag hafvet torrt, och gör vattuströmmarna såsom en öken, så att deras fiskar illa lukta för vattunöds skull, och blifva döde af törst.
3 Keiman vanthamjol muthim kasosah’a, amaho chu lunghemna pon hoa kitom ahiuve.
Jag kläder himmelen med mörker, och gör hans öfvertäckelse såsom en säck.
4 Thunei pen Pakaiyin Achihna thu eipei, hiche hi Keiman athachol kalhamon theina ding ahi. Jingkah ahung lhun seh le Ama’n eisukhang jin chule kahet khen them theina din Ama lunglam’a chona toh eihon thapeh in ahi.
Herren Herren hafver gifvit mig en lärd tungo, att jag vet tala med dem trötta i rättom tid; han väcker mig hvar morgon; han väcker mig örat, att jag hörer såsom en lärjunge.
5 Thanei pen Pakaiyin ka koma thu ahin seijin chule keiman ka ngaipeh’e. Keiman Ama ka doupon chule ka kiheimang jeng poi.
Herren Herren hafver öppnat mig örat, och jag är icke ohörsam, och går icke tillbaka.
6 Keima eivo dingho lama ka nung kado peh in chule ka khamul bot lha goho koma kabeng ka dopeh’e. Keiman noisebolna le chilset khuma konin kamai kaselpoi.
Jag höll min rygg till dem som mig slogo, och min kindben dem som mig ryckte; mitt ansigte vände jag icke bort för försmädelse och spott.
7 Ajeh chu Thunei chungnung Pakaiyin eipan pin, keima lungsetna bei hi ponge. Hijeh’a hi keiman kamai song tobanga katahsah’a, Alunglam bol dinga kakigot ahitai. Chule keima jachatna’a chulou ding kahi.
Ty Herren Herren hjelper mig, derföre kommer jag icke på skam; derföre hafver jag hållit mitt ansigte fram såsom en flintosten; ty jag vet, att jag icke på skam kommer.
8 Keima them eichansahpa chu naicha um ahi. Tua hi keima douna thusei ding koi alung ngam dem? Keima themo eichan ho chu koi koi hiu vem? Amaho chu hung kilu lah’u hen!
Den är när, som mig rättfärdigar. Ho vill träta med mig? Låt oss tillhopa gå; ho är den som rätt hafver emot mig? Han komme hit till mig.
9 Vetemin, keima Thuneipen Pakai chu kei lama apange. Koi ham eithemo chansah dinga? Ka melmate ho jouse chu ponlui tobang hiuvin tin, mase mon’in aneh tobanga kisumang ding ahiuve.
Si, Herren Herren hjelper mig. Ho är den mig fördöma vill? Si, de skola allesammans föråldras, såsom ett kläde; mal skall uppäta dem.
10 Nalah’uva koiyin Pakai agin’a chule alhachapa thusei angai jem? Nangma muthim lah’ a khovah ‘a navalea ahileh, Pakai tahsanin chule na Pathen’a lung ngaijin.
Ho är den ibland eder, som fruktar Herran, den hans tjenares röst lyder? Den i mörkret vandrar, och honom skin intet; han hoppes uppå Herrans Namn, och förlåte sig uppå sin Gud.
11 Hinla ching theijun, nangma vah’a vahlen lang chule nangma tah mei nati chu kisang lum’in. Hiche hi nangman keija kona nakisan ding chu ahi. Nangma gangtah’a nalhah lutna thohhasa nathoh ding ahitai.
Si, I alle, som upptänden en eld, väpnade med låga, vandrer uti edars elds ljus, och i låganom, som I upptändt hafven; detta vederfars eder af mine hand; uti värk skolen I ligga.
