Rhaengsae 3
1 Kai tah a thinpom caitueng dongkah phacipphabaem aka hmu hlang ni.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Kai te m'hmaithawn tih hmaisuep ah n'caeh sak vaengah vangnah om pawh.
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Kai taengah a tloeng tangloeng tih khohnin yung ah a kut a hluem.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Ka vin neh ka saa a hmawn sak tih ka rhuh a paep sak.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 Kai he rhahalung n'suem thil tih sue neh bongboepnah te m'ven thil.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 Ka khosak he khosuen kah aka duek bangla khohmuep ah ka om.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Kai taengah khoep a biing tih ka rhohum loh n'nan he ka loeih pawh.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Ka khue tih ka pang vaengah pataeng ka thangthuinah te a toeng.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 Lungrhaih neh ka longpuei a biing tih ka hawn a paihaeh sak.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Kai taengah tah vom neh sathueng pataeng a huephael kah sathueng bangla amah rhongngol coeng.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Ka longpuei ah m'phaelh sak tih kai n'soek dongah kai aka pong la n'khueh.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 A lii a phuk tih thaltang ham kutnoek la kai n'tai.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 Anih kah liva ca loh ka kuel khuila pawlh.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Ka pilnam pum kah nueihbu neh khohnin yung ah amih kah rhotoeng la ka poeh.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 Ankhaa te kai ng'kum sak tih pantong neh kai m'hmilhmal sak.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 Ka no he lungcang neh a mawth tih hmaiphu khuiah kai m'vuei.
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 Ka hinglu he ngaimongnah lamloh a hlahpham tih a then khaw ka hnilh.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 Te dongah kai kah hmailong neh BOEIPA lamkah ka ngaiuepnah khaw paltham coeng ka ti.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Kai kah phaiphabaem neh ka airhoeng khaw, ka pantong neh ka anrhat khaw poek lah.
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 A poek a poek vaengah ka khuikah ka hinglu tah tlayae la tlayae coeng.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 He he ka ngaiuep dongah ni ka lungbuei he ka mael puei.
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 BOEIPA kah sitlohnah tah bawt pawt tih a haidamnah khaw muei pawh.
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Mincang ah na uepomnah thai khaw ping.
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Ka hinglu loh, “BOEIPA tah ka khoyo ni,” a ti dongah amah te ka ngaiuep van.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 BOEIPA tah amah aka lamtawn ham neh amah aka toem hinglu ham a then pah.
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 BOEIPA kah loeihnah dongah tah rhingoel ngolsut ham khaw then.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 A camoe vaengah hnamkun a phueih te ni hlang ham khaw then.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 Amah soah a poeh bangla amah bueng khosa saeh lamtah kuemsuem saeh.
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 A ka te laipi khuiah vuei saeh lamtah ngaiuepnah a om khaming.
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Amah aka ngawn ham a kam duen pah saeh lamtah kokhahnah neh kum saeh.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Ka Boeipa loh kumhal duela a hlahpham ngawn moenih.
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Pae sak bal mai cakhaw a sitlohnah dongkah sitlohnah a khawk vanbangla a haidam bitni.
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Hlang ca te a lungbuei a phaep pah tih a pae sak bal moenih.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 Khohmuen kah thongtla boeih te a kho hmuiah a phop ham,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 Khohni kah mikhmuh ah hlang kah tiktamnah hnawt ham,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 A tuituknah neh hlang a khun sak ham khaw ka Boeipa loh a hmuh ngaih moenih.
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Ka Boeipa loh a uen pawt te om ni tila unim aka thui thai.
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 A thae neh a then khaw Khohni ka lamloh thoeng pawt nim.
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 A tholhnah sokah a tholhnah yuvat ah balae tih tongpa hlang hing loh a kohuet mai eh.
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Mamih kah longpuei he phuelhthaih tih n'khe phoeiah BOEIPA taengla mael uh sih.
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Mamih kah thinko neh kut he vaan kah Pathen taengah phuel uh sih.
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 Kaimih kah boekoek neh nang kan koek uh te khodawk nan ngai uh moenih.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Thintoek neh na cun uh vaengah kaimih nan hloem tih lungma ti kolla nan ngawn.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Thangthuinah neh paan ham khaw namah te cingmai neh na cun uh.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Kaimih he pilnam lakli ah yun-aek neh kawnhnawt la nan khueh.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 Ka thunkha boeih loh kaimih taengah a ka a ang uh.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Birhihnah neh rhom khaw kaimih taengah omdamnah neh pocinah la thoeng.
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Ka pilnam nu kah a pocinah dongah ka mik he sokca tui la long.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Ka mik loh a hawk vetih a bawtnah om pawt hil kak mahpawh.
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 A dan neh BOEIPA loh vaan lamkah a hmuh duela.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Ka khopuei tanu boeih kongah ka mik loh ka hinglu he a poelyoe.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 Lunglilungla maila kai he ka thunkha rhoek loh vaa bangla m'mae khaw m'mae uh mai.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Ka hingnah te tangrhom ah a det uh kai taengah lungto a omtoem thil.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Ka lu he tui loh a et vaengah tah n'tuiphih muema ka ti.
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 BOEIPA na ming te tangrhom laedil lamloh kang khue.
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Ka hilhoemnah ham ka pang te hna na buem pawt dongah ka ol na yaak coeng.
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Namah kang khue khohnin ah na mop tih, “Rhih boeh,” na ti.
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Ka hinglu kah tuituknah khaw ka Boeipa loh na rhoe tih ka hingnah na tlan.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 BOEIPA aw ka lolhmaihnah na hmuh cakhaw ka laitloeknah dongah n'tang sak lah.
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Kai soah amih kah tawnlohnah boeih neh amih kah kopoek boeih te na hmuh.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 BOEIPA aw kai soah amih kah kokhahnah neh amih kah kopoek boeih te na yaak coeng.
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 Khohnin yung ah a phungding ol neh kamah taengah kai m'pai thiluh.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 A hoepnah neh a painah ah, amih kah hnaelnah ni ka paelki.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 BOEIPA aw, amih kut dongkah khoboe neh a tiing la amih te thuung lah.
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Amih te lungbuei kotalh la khueh lamtah na tapvoepnah te amih soah thoeng sak.
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 BOEIPA aw thintoek te na hloem dongah ni amih te vaan hmui lamloh na mitmoeng sak.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
