< Joba 31 >
1 Paipi te ka mik neh ka saii dongah me tlam lae oila te ka yakming eh?
Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2 A so lamkah Pathen khoyo neh hmuensang lamkah Tlungthang rho te menim?
Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3 Boethae ham rhainah neh boethae aka saii ham yoethaenah moenih a?
Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Amah loh ka longpuei a hmuh tih ka khokan boeih he a tae moenih a?
Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
5 A poeyoek taengah ka pongpa tih ka kho loh a hlangthai palat taengla a tawn uh atah,
Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
6 Duengnah cooi dongah kai n'khiing saeh lamtah Pathen loh ka muelhtuetnah ming saeh.
Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
7 Longpuei lamloh ka khokan a buung atah, ka mik hnukah ka lungbuei cet tih ka kut dongah a lolhmaih a kap atah,
Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
8 ka soem vaengah a tloe loh ca saeh lamtah ka cadil rhoek te ha uh saeh.
Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
9 Huta loh ka lungbuei a hlae tih ka hui kah thohka ah ka rhongngol atah,
Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10 Ka yuu loh a tloe la kuelh saeh lamtah a taengah hlang tloe bakop mai saeh.
Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
11 Te dongah te khonuen rhamtat neh te te thaesainah rhokhan ni.
Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
12 Te hmai loh Abaddon duela a hlawp tih ka cangvuei te boeih ha.
en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
13 Ka salpa neh ka salnu loh kai taengah a tuituk vaengah tiktamnah ka hnawt atah,
Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
14 Pathen a thoh vaengah balae ka saii vetih n'hip vaengah amah te metlam ol ka mael eh?
Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15 Bungko khuiah kai aka saii loh anih a saii moenih a? Kaimih he bung khuiah pakhat la n'cuen sak.
Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
16 tattloel kah kongaih te ka hloh pah tih nuhmai mik te ka khah sak koinih,
Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Kamah buhkam te kamah bueng loh ka caak tih cadah loh ca pawt koinih,
Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18 Ka camoe lamloh napa bangla ka taengah pantai tih nuhmai khaw a nu bung lamloh ka mawt.
Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
19 Pueinak mueh tih himbai tling la aka milh khodaeng te ka hmuh mai tih,
Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20 A pumpu, a pumpu ah kai n'uem uh vaengah ka tu mul neh ka hlung pawt mai koinih,
Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
21 Vongka ah kai bomkung te ka hmuh vaengah ka kut he cadah soah ka ka thueng atah,
Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22 ka laengpang he a hnuk lamloh rhul saeh lamtah ka ban a cung dong lamloh tlawt mai saeh.
Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
23 Pathen taengkah rhainah te kai ham ka birhihnah la a om dongah a boeimangnah te ka noeng moenih.
Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 Sui te ka uepnah la ka khueh tih sui cilh te ka pangtungnah la ka thui koinih,
Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
25 Ka thadueng len tih ka kut loh a khuet la a hmuh dongah ka kokhahnah atah,
Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
26 Vangnah dongah a thangthen tih hla vang a thoeih te ka hmuh vaengah,
Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
27 ka lungbuei he yinhnuk ah hloih tih ka kut loh ka ka te mok koinih.
att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28 He khaw a so kah Pathen taengah ka basa la om vetih thaesainah lai la om ni.
Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29 Ka lunguet kah yoethaenah dongah ka kohoe tih yoethae loh anih taengla a thoeng te ka haenghang puei atah,
Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
30 A hinglu te thaephoeinah neh hoe hamla ka ka he laihmu la ka khueh aih moenih.
Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
31 Ka dap kah hlang rhoek loh, “U long nim a maeh te a cung pawt la a paek eh?” a ti uh moenih a?
Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32 Ka thohkhaih kah yinlai te caehlong ka ong pah tih vongvoel ah a rhaeh moenih.
Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33 Hlang bangla ka boekoeknah ka dah tih, kai kathaesainah he ka thindang ah ka det mai akhaw,
Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
34 hlangping te yet taengah ka sarhing tih huiko kah nueihbu loh kai n'rhihyawp sak. Te dongah ka kuemsuem tih thohka la ka moe pawh.
av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35 Kai taengkah aka hnatun la kamah taengah u long nim m'paek lah mako? Ka kutha he Tlungthang loh kai n'doo saeh lamtah ka tuituknah he hlang loh cabu la daek saeh.
Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
36 Te te ka laengpang ah ka koh vetih te te ka soah rhuisam la ka laikoeinah het mahpawt nim?
Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37 Ka khokan tarhing la a taengah ka puen lah vetih anih te rhaengsang bangla ka paan lah mako.
Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38 Ka khohmuen loh kai m'pang thil tih a kong te rhenten rhap koinih,
Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
39 A thadueng te tangka mueh la ka caak tih a kungmah kah hinglu ka yawn sak atah,
Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
40 Cang yueng la mutlo hling, cangtun yueng la saeldol khaw poe saeh,” a ti. Job kah ol bawt coeng.
Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.