Joba 31
1 Paipi te ka mik neh ka saii dongah me tlam lae oila te ka yakming eh?
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 A so lamkah Pathen khoyo neh hmuensang lamkah Tlungthang rho te menim?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Boethae ham rhainah neh boethae aka saii ham yoethaenah moenih a?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Amah loh ka longpuei a hmuh tih ka khokan boeih he a tae moenih a?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 A poeyoek taengah ka pongpa tih ka kho loh a hlangthai palat taengla a tawn uh atah,
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 Duengnah cooi dongah kai n'khiing saeh lamtah Pathen loh ka muelhtuetnah ming saeh.
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 Longpuei lamloh ka khokan a buung atah, ka mik hnukah ka lungbuei cet tih ka kut dongah a lolhmaih a kap atah,
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 ka soem vaengah a tloe loh ca saeh lamtah ka cadil rhoek te ha uh saeh.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 Huta loh ka lungbuei a hlae tih ka hui kah thohka ah ka rhongngol atah,
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Ka yuu loh a tloe la kuelh saeh lamtah a taengah hlang tloe bakop mai saeh.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 Te dongah te khonuen rhamtat neh te te thaesainah rhokhan ni.
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 Te hmai loh Abaddon duela a hlawp tih ka cangvuei te boeih ha.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 Ka salpa neh ka salnu loh kai taengah a tuituk vaengah tiktamnah ka hnawt atah,
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 Pathen a thoh vaengah balae ka saii vetih n'hip vaengah amah te metlam ol ka mael eh?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Bungko khuiah kai aka saii loh anih a saii moenih a? Kaimih he bung khuiah pakhat la n'cuen sak.
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 tattloel kah kongaih te ka hloh pah tih nuhmai mik te ka khah sak koinih,
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 Kamah buhkam te kamah bueng loh ka caak tih cadah loh ca pawt koinih,
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 Ka camoe lamloh napa bangla ka taengah pantai tih nuhmai khaw a nu bung lamloh ka mawt.
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 Pueinak mueh tih himbai tling la aka milh khodaeng te ka hmuh mai tih,
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 A pumpu, a pumpu ah kai n'uem uh vaengah ka tu mul neh ka hlung pawt mai koinih,
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 Vongka ah kai bomkung te ka hmuh vaengah ka kut he cadah soah ka ka thueng atah,
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 ka laengpang he a hnuk lamloh rhul saeh lamtah ka ban a cung dong lamloh tlawt mai saeh.
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 Pathen taengkah rhainah te kai ham ka birhihnah la a om dongah a boeimangnah te ka noeng moenih.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 Sui te ka uepnah la ka khueh tih sui cilh te ka pangtungnah la ka thui koinih,
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 Ka thadueng len tih ka kut loh a khuet la a hmuh dongah ka kokhahnah atah,
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 Vangnah dongah a thangthen tih hla vang a thoeih te ka hmuh vaengah,
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 ka lungbuei he yinhnuk ah hloih tih ka kut loh ka ka te mok koinih.
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 He khaw a so kah Pathen taengah ka basa la om vetih thaesainah lai la om ni.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 Ka lunguet kah yoethaenah dongah ka kohoe tih yoethae loh anih taengla a thoeng te ka haenghang puei atah,
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 A hinglu te thaephoeinah neh hoe hamla ka ka he laihmu la ka khueh aih moenih.
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 Ka dap kah hlang rhoek loh, “U long nim a maeh te a cung pawt la a paek eh?” a ti uh moenih a?
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 Ka thohkhaih kah yinlai te caehlong ka ong pah tih vongvoel ah a rhaeh moenih.
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 Hlang bangla ka boekoeknah ka dah tih, kai kathaesainah he ka thindang ah ka det mai akhaw,
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 hlangping te yet taengah ka sarhing tih huiko kah nueihbu loh kai n'rhihyawp sak. Te dongah ka kuemsuem tih thohka la ka moe pawh.
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Kai taengkah aka hnatun la kamah taengah u long nim m'paek lah mako? Ka kutha he Tlungthang loh kai n'doo saeh lamtah ka tuituknah he hlang loh cabu la daek saeh.
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Te te ka laengpang ah ka koh vetih te te ka soah rhuisam la ka laikoeinah het mahpawt nim?
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 Ka khokan tarhing la a taengah ka puen lah vetih anih te rhaengsang bangla ka paan lah mako.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 Ka khohmuen loh kai m'pang thil tih a kong te rhenten rhap koinih,
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 A thadueng te tangka mueh la ka caak tih a kungmah kah hinglu ka yawn sak atah,
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Cang yueng la mutlo hling, cangtun yueng la saeldol khaw poe saeh,” a ti. Job kah ol bawt coeng.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
