Joba 17
1 Ka mueihla he pat tih ka khohnin loh khum coeng, kai hamla coeng tih phuel om coeng.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Ka taengah a omsasaipat pai moenih a? Te dongah amih koek ham khaw ka mik ah rhaeh pai saeh.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Kai kah rhikhang he namah hamla khueh laeh. Anih te ulong ka kut dongla a khoom eh?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Amih kah lungbuei te lungmingnah lamloh na khoem pah coeng. Te dongah na pomsang sak mahpawh.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Khoyo la a hui a phoe vaengah a ca rhoek mik tah hma coeng.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 Kai he pilnam kah a thuidoek la n'khueh tih maelhmai dongkah timthoeihnah la ka om.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Ka mik he konoinah neh hmang coeng tih ka pumrho he khokhawn bangla boeih om.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Te dongah aka thuem khaw a pong sak tih lailak taengah ommongsitoe a haenghang sak.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Tedae aka dueng loh amah longpuei te a tuuk vetih a kut cim khaw a thaa sai ni.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Amih te boeih na mael sak uh coeng. Na pawk uh to cakhaw nangmih ah hlangcueih ka hmu mahpawh.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Ka khohnin loh thok coeng. Ka thinko kah kohnek la ka poeknah mawth coeng.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Khoyin te khothaih la a khueh tih, a hmuep tom te vangnah neh a yoei sak.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Vaam taengah, “A pa nang,” ka ti nah tih a rhit taengah, “A nu neh ka ngannu,” ka ti nah coeng.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Te dongah menim ka ngaiuepnah tih ka ngaiuepnah he unim aka mae?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
