< Rhaengsae 5 >

1 BOEIPA aw poek lamtah kaimih taengkah aka thoeng te paelki laeh. Paelki lamtah kaimih sokah kokhahnah he hmu lah.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Kaimih kah rho te hlanglak taengla, ka im te kholong taengla pawk coeng.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Cadah la ka om uh tih nuhmai bangla ka manu napa a om moenih.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Kamamih tui ha tangka neh ka ok uh tih kamamih kah thing ha a phu daengah ha pawk.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Ka rhawn ah n'hloem uh vaengah ka kohnue uh pawt bangla kaimih he n'duem sak pawh.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Buh ka cung uh ham khaw Egypt neh Assyria taengah kut ka duen uh.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 A pa rhoek khaw tholh uh tih kaimih taengah a om voel moenih. Tedae kaimih loh amih kathaesainah te ka phueih uh.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Sal rhoek kaimih soah n'taemrhai uh tih amih kut lamkah aka bawt om pawh.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Khosoek cunghang hmai ah ka hinglu nen ni ka buh ka dang uh.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Khokha rhamling hmai ah ka vin khaw hmaiulh bangla tloo coeng.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Zion kah huta rhoek neh Judah khopuei kah oila rhoek khaw a tholh puei uh.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Amih kut neh mangpa rhoek a kuiok sak tih patong rhoek kah maelhmai khaw hiin uh pawh.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Tongpang rhoek loh phaklung a phueih uh tih camoe rhoek te thingpum dongah paloe uh.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Vongka lamkah patong rhoek neh, tongpang rhoek khaw a rhotoeng lamloh kangkuen uh.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Kaimih lungbuei kah omthennah he kangkuen coeng tih kaimih kah lamnah khaw nguekcoinah la poeh.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Kamih lu kah rhuisam khaw yulh coeng. Anunae ka tholh uh khaw kaimih ham coeng ni.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Te dongah ko kaimih lungbuei he pumthim hainak la coeng. He dongah kaimih kah maelhmai khaw hmuep.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Zion tlang aka pong te a soah maetang ni a pongpa coeng.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 BOEIPA namah tah kumhal duela na om tih, na ngolkhoel khaw cadilcahma phoeikah cadilcahma duela cak.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Balae tih a yoeyah la kaimih nan hnilh? Kaimih nan hnoo khaw khohnin loh sen.
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 BOEIPA aw kaimih he namah taengah m'mael sak laeh. Ka mael uh van daengah ni hlamat kah bangla kaimih kah khohnin thai neh ka mael uh eh.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Kaimih taengah a nah la na thintoek tih kaimih he nan hnawt nan hnawt mai.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.

< Rhaengsae 5 >