Joba 7
1 Diklai hman ah hlanghing hamla caempuei a om moenih a? A khohnin te kutloh kah khohnin banghui ni.
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Sal bangla hlipkhup a hloep tih kutloh bangla a bisai a lamtawn.
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 Ka taengah a poeyoek la a hla ka pang van tih thakthaenah hlaem he kai hamla a khueh.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Ka yalh tih, “Me vaengah nim ka thoh ve?” ka ti. Khoyin loh puh tih hlaemhmah duela yutnah khaw ka cung.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Ka saa loh a rhit a bai, ka vin laipi tiknong khaw uet tih a tuei.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Ka khohnin loh tampai lakah bawn tih lungli lungla la ngaiuepnah bawt.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Ka hingnah mueihla he poek lah. Hnothen hmuh ham khaw ka mik loh mael voel mahpawh.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Kai aka so mik loh kai m'mae voel mahpawh. Na mik te kai soah om dae kai ka om voel pawh.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 A im la koep mael pawt vetih a hmuen loh anih hmat voel mahpawh.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Te dongah kai khaw ka ka tuem mahpawh. Ka mueihla khobing doela ka thui vetih. Ka hinglu khahing doela ka lolmang pueng ni.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Kai he tuipuei tuihnam tih nim kai soah thongim na khueh.
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Ka soengca kai n'hloep bitni, ka thingkong loh ka kohuetnah te a phueih bitni ka ti.
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Mueimang neh kai nan rhihyawp sak tih olphong neh kai nan let sak.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Ka hinglu loh ka rhuhrhong lakah khaknah neh dueknah ni a. coelh.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Ka kohnue coeng, kumhal duela ka hing mahpawh, kai he n'toeng laeh, ka khohnin khaw a honghi ni.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Mebang hlanghing lae amah na pantai sak tih a taengah na lungbuei na khueh te.
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Anih te mincang ah na cawh tih mikhaptok ah ni anih te na loepdak.
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Balae tih kai lamloh na mangthong pawt eh? Ka timtui ka dolh hil kai nan rhael moenih.
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Hlang aka kueinah nang taengah ka tholh tih balae ka saii? Balae tih kai he na kutnoek la nan khueh. Te dongah kai ham tah hnorhih la ka om coeng.
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Te dongah ka boekoek he na phueih tih kai kathaesainah he nan khoe mai pawt lae? Laipi khuila ka yalh pawn ni. Kai na toem cakhaw ka om voel moenih,” a ti nah.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
