Joba 4
1 Te vaengah Temani hoel Eliphaz loh a doo.
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Te vaengah nang te ol neh n'noemcai saeh, na ngak aya? Tedae olthui te kuemsuem ham unim aka noeng eh?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Muep na toel tih kut kha rhoek khaw na talong coeng te.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Aka paloe rhoek te na olthui loh a thoh tih khuklu aka khun khaw na caang sak.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Tedae namah taengla ha loe tih na ngak coeng, namah te m'ben tih na let coeng.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Na hinyahnah, na ueppangnah, na ngaiuepnah, na longpuei kah thincaknah khaw om pawt nim?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Poek van laeh, ommongsitoe he paltham nim? Aka thuem rhoek te melam a thup?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Ka hmuh vanbangla boethae aka thoe tih aka soem khaw amah long ni thakthaenah a ah.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Pathen kah hiil dongah milh uh tih a thintoek khohli dongah khap uh coeng.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Sathueng khaw kawknah neh sathuengca khaw a ol neh om dae sathuengca khaw a no tloong.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Maeh a mueh lamloh sathueng te milh tih sathuengnu ca rhoek khaw pam uh.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Ka taengah ol a huen tih a olduem loh kai hna a lat sak.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Hlang he khoyin olphong lamkah pomnah khuiah a ih muelh vaengah.
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 birhihnah loh kai m'mah tih thuennah neh ka rhuh boeih a rhih sak.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Mueihla loh ka maelhmai a pah vaengah ka mul ka saa poenghu.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 A pai vaengah khaw a mueimae ka hmat moenih. A muei tah ka mikhmuh ah om tih bidip ol a yaak.
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Pathen lakah hlanghing he tang tih anih aka saii lakah ah hlang caihcil ngai a?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 A sal rhoek soah tangnah pawt tih a puencawn te a lolh la a khueh atah,
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 Laipi neh lai im dongah kho aka sa aisat te bungbo hmai ah a khoengim pop coeng.
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Mincang lamloh hlaem duela a phop te a yoeyah la a milh khaw mingpha pawh.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Amih lamkah a a hlangrhuel a phil pah vaengah a duek uh moenih a? Te dongah cueihnah neh a om moenih a?
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
