Joba 21
1 Te phoeiah Job loh a doo tih tih,
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Ka ol hnatun, hnatun lamtah te te nangmih kah hloephloeinah om saeh.
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Ka thui vaengah kai ol he ueh mai lamtah ka thui hnukah nan tamdaeng akhaw.
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Kai khaw ka kohuetnah he hlang hut a? Balae tih ka mueihla loh a ngen pawt mai eh?
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Kai taengla a mael vaengah hal tih a kut neh a ka te a puei.
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Ka poek bal vaengah ka let tih ka pumsa he tuennah loh a tuuk.
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Halang rhoek tah haimo la a hing uh akhaw balae tih tatthai la a len uh.
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 A mikhmuh kah a tiingan rhoek neh a mikhmuh kah a cadil cahma khaw amih taengah a cikngae sak.
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Amih im khaw birhihnah lamloh ngaimongnah la om tih Pathen kah conghol loh amih soah cuk thil pawh.
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 A vaito a pil vaengah a vaito a pom khaw tuei pawt tih thangyah tlaih pawh.
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 A casenca rhoek te boiva bangla a hlah uh tih a camoe rhoek loh soipet uh.
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 Kamrhing neh rhotoeng te a phueih uh tih phavi ol neh a kohoe uh.
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
13 Amamih vaengkah tue then khuiah muei uh tih hmawn uh. Mikhaptok ah saelkhui la ael uh. (Sheol h7585)
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)
14 Tedae Pathen taengah, “Kaimih taeng lamloh nong laeh. Na longpuei ming ham ka ngaih uh moenih.
Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Anih taengah thothueng ham khaw unim tlungthang? A taengah n'cuuk uh ham khaw balae a hoeikhang eh?” a ti uh.
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16 Amih kah thennah khaw amamih kut ah om pawt lah ko ke. Halang rhoek kah cilsuep te kai lamloh lakhla saeh.
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Halang rhoek kah hmaithoi tah metlam khaw thi tih amamih kah rhainah amamih soah a thoeng pah. A thintoek neh a rhilong a suem pah.
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 Khohli hmai ah cangkong bangla om uh tih cangkik bangla cangpalam loh a khuen.
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 Pathen loh a ca rhoek ham a khoem coeng. A boethae te amah taengah thuung saeh lamtah ming saeh.
»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 A sitlohthamlam te a mik, a mik ah tueng saeh lamtah tlungthang kah kosi te mam sak saeh.
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 A hnukah a imkhui ham a kongaih te balae? A hla kah a tarhing khaw bawt coeng.
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 Pathen te mingnah a tukkil a? Amah he pomsang tih lai a tloek.
»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
23 A cungkuem dongah bidipbisok tih thayoeituipan la amah kah thincaknah rhuhrhong neh aka duek he,
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 A rhangsuk khaw suktui buem tih a rhuh hliing khaw sulpuem.
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Hinglu khahing la duek tih hnothen aka ca pawt he khaw,
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 laipi khuiah rhenten yalh tih a rhit loh a soah a yol.
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Nangmih kah kopoek ka ming phoeiah tangkhuepnah neh kai soah nan hul ni te.
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 “Hlangcong im te menim? Halang tolhmuen kah dap te menim?” na ti uh.
I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29 Longpuei aka poeng rhoek te na dawt uh pawt tih amih kah miknoek khaw na hmat uh pawt nim?
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 Rhainah khohnin lamloh boethae te a tuem tih thinpom khohnin lamloh a khuen te ta.
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 A khoboe te a mikhmuh ah aka phoe pah te unim? A saii bangla a taengah aka thuung te unim?
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Anih khaw phuel la a khuen vaengah laivuei ni a. hak thil.
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Anih ham soklong kah dikmuh khaw tui. Anih hnuk te hlang boeih loh a thoelh tih anih hmai kah hlangmi tae lek pawh.
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Te dongah balae tih a honghi la kai he nan hloep uh? Nangmih kah taikhaih khaw boekoeknah la cul coeng,” a ti.
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
