Joba 19
1 Job loh a doo tih,
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Me hil nim ka hinglu na pae sak vetih ol neh kai nan phop uh ve?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Voei rha ka hmai na thae sak uh coeng, kai nan toeh te na yak pawh.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Ka taengah ka tholh a rhaeh pueng dongah ka palang tueng pataeng ngawn.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Kai soah na pantai mai tih kai kokhahnah bangla kai taengah na tluung tueng pai.
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Pathen loh kai n'khun sak tih amah kah tluum te ka kaepvai ah a vael.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Kuthlahnah te ka doek tih bomah ka bih cakhaw n'doo pawt dongah tiktamnah om pawh.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Ka caehlong he a biing tih ka muk tloel. Ka hawn ah a hmuep a khueh.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Kai kah thangpomnah te kai dong lamloh a pit tih ka lu dongkah rhuisam khaw a dul.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Kai kaepvai lamloh m'palet tih ka pongpa vaengah ka ngaiuepnah he thing bangla a puen.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 A thintoek he kai taengah a sai vaengah kai he amah taengah a rhal bangla m'moeh.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Anih kah caem te rhenten ha pawk uh tih a longpuei te kai m'picai thil uh. Te phoeiah ka dap ah pin rhaeh uh.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Ka manuca rhoek kai taeng lamloh lakhla coeng tih ka ming rhoek khaw kai lamloh kholong uh coeng.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Ka yoei uh rhoek loh n'toeng uh tih ka ming uh rhoek loh kai n'hnilh uh coeng.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Ka im pah neh ka salnu rhoek loh kholong bangla kai m'poek uh. Amih mikhmuh ah kholong hlang la ka om.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Ka sal te ka khue dae oei pawh. Anih te ka ka neh ka hloep.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Ka mueihla he ka yuu taengah a kholong pah tih ka bungko kah ka ca rhoek taengah khaw rhennah ka bih.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Casenca rhoek long pataeng kai he n'hnaep uh tih, ka thoh vaengah kai he n'thui uh coeng.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Ka baecenol dongkah hlang boeih loh kai n'tuei uh tih ka lungnah he kamah taengah poehlip uh.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Ka vin neh ka saa hil khaw ka rhuh dongla kap tih ka no dongkah nohli neh ka loeih.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Ka hui rhoek nangmih loh kai n'rhen uh, kai n'rhen uh. Pathen kut loh kai he m'ben coeng.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Balae tih Pathen bangla kai nan hloem uh. Kai saa lamkah khaw na hah uh hae mahpawh.
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Kai ol a daek uh te unim a paek bal. Cabu dongkah bangla a unim a paek vetih a taem uh ve?
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 Thi cacung neh kawnlawk te lungpang dongah a yoeyah la a dae uh.
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Kai tah kai aka tlan te hing tih hmailong kah laipi dongah thoo ni tila ka ming.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Ka vin hnukah he hluep uh cakhaw, ka saa dongah Pathen ka hmuh bitni.
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Kai kamah long khaw ka hmuh vetih ka mik long khaw a hmuh pueng ni. Te dongah ka rhang kah ka kuel loh rhalawt te a hue moenih.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Ka khuikah ol hnun a hmuh parhi te, “Anih te metlam n'hloem eh?” na ti uh akhaw,
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 nangmih te cunghang hmai ah bakuep uh laeh. Amah dumlai tah dumlai bangla na ming uh hamla cunghang lamlothaesainah kosi om coeng,” a ti.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
