< Joba 16 >
1 Te phoeiah Job loh a doo tih,
Job svarade, och sade:
2 “Te bang ol te muep ka yaak coeng. Nangmih boeih kah a hloep khaw thakthaenah ni.
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Khohli ol te a bawtnah om a? Balae tih na doo hamla nang n'huek.
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 Kai khaw nang bangla ka thui thai ta. Na hinglu te ka hinglu yueng la om koinih olthui neh nangmih te kan sun vetih ka lu lamloh nangmih taengah ka hinghuen van ni.
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 Ka ka neh nangmih te kan duel lah vetih ka hmuilai kah thaphohnah loh n'hoeptlang mako.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 Ka thui akhaw ka thakkhoeihnah a rhoei moenih. Ka paa koinih kai lamloh metlam a caeh eh?
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 Ka hlangboel boeih khaw na pong uh tih ka ngak ngawn coeng.
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 Kai nan tonga sak khaw laipai la om coeng. Ka laithae khaw ka taengah pai sak tih ka mikhmuh ah n'doo coeng.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 A thintoek loh a baeh tih kai soah a konaeh. Kai taengah a no te a tah coeng. Ka rhal loh kai soah a mik a huel.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 A ka neh kai n'ang thil uh. Kokhahnah neh ka kam han taam uh tih kai taengah huek ha cu uh.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 Pathen loh kai he hlang thae taengla n'det tih halang kut dongla kai m'muek.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 Thayoeituipan la ka om vaengah kai m'phae. Ka rhawn ah n'khak tih kai he n'taekyak. Te dongah kai he amah ham kutnoek la m'pai sak coeng.
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 Ka taengah a lithen rhoek loh m'vael uh tih ka kuel a khoh. Lungma a ti kolla diklai dongah ka hmuet phawt coeng.
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 A puut hman ah a puut loh kai m'va. Hlangrhalh bangla kai taengah cu.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 Ka vin soah tlamhni ka hui tih ka ki khaw laipi neh ka poelyoe coeng.
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 Ka maelhmai he rhahnah neh nok la nok uh tih ka mikkhu khaw nut coeng.
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 Te cakhaw boethae ka kut ah kuthlahnah om pawt tih ka thangthuinah khaw cil.
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 Diklai nang loh ka thii he vuei boeh. Ka pang ol he khaw hmuen om boel saeh.
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 Vaan ah pataeng kai kah laipai om tih ka hlangcal khaw hmuensang ah om coeng ke.
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 Ka hui khaw Pathen taengah kai kah hmuiyoi la om tih ka mik khaw pha coeng.
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 Hlang capa tah hlang ham neh a hui ham Pathen taengah a thui ta.
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 Kum a tarhing ah ha pawk vetih ka mael voel mueh caehlong ah ka cet pawn ni.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.