Joba 14

1 Huta kah a sak hlang he a khohnin toi tih khoponah khaw hah.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Rhaipai bangla phuelh tih a oh uh. Khokhawn bangla yong tih pai voel pawh.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Te soah ngawn tah na mik tueng tih kai he na taengkah laitloeknah dongla na khuen.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Rhalawt lamloh a cuem la aka khueh te unim? Pakhat pataeng om pawh.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 A khohnin neh a hla taenah khaw namah taengah hangdang. A oltlueh te a oltlueh bangla na saii tih poe thai pawh.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Anih lamloh vawl mangthong lamtah amah hnin at kutloh bangla a ngaingaih hil toeng saeh.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 Thing ham tah a vung akhaw ngaiuepnah om pueng. Te dongah koep mikhing vetih a dawn khaw ngoeng mahpawh.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Diklai khuiah a yung patong mai tih laipi khuiah a ngo duek cakhaw,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 tui bo ah duei vetih thinghloe bangla a pae cawn ni.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Tedae hlang tah duek tih rhaa uh coeng. Hlang he a pal phoeiah tah melam a om.

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Tuitunli lamkah tui khaw khawk dae tuiva loh a khah vaengah tah kak.

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Hlang khaw yalh tih thoo voel pawh. Vaan a om pawt due khaw haenghang pawh. Amih te ih kung lamloh haenghang uh mahpawh.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Unim saelkhui ah a paek lah ve? Kai he nan khoem lah vetih na thintoek a mael duela kai nan thuh lah mako. Kai hamla oltlueh na khueh vetih kai nan poek mako. (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Hlang he duek koinih hing venim? Kamah kah caempuei hnin boeih he ka thovaelnah a pawk hil ka lamtawn bitni.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Nan khue vaengah kai loh nang te ka doo bitni. Na kut dongkah bibi dongah na moo bitni.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Ka khokan he na tae pawn vetih ka tholhnah khaw na dawn mahpawh.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Ka boekoek hnocun khuiah catui a hnah thil tih kai kathaesainah na dah thil bitni.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Tedae Tlang khaw cungku tih moelh. Lungpang pataeng a hmuen lamloh thoeih.

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Lungto khaw tui loh a hoh tih a kongnawt loh diklai laipi a yo. Te dongah hlanghing kah ngaiuepnah na pal sak.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Anih te a yoeyah la na khulae tih a hmai a tal la a van daengah anih te na tueih.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 A ca rhoek a thangpom uh dae a ming moenih. Muei uh cakhaw amih a yakming moenih.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Tedae a pumsa tah a taengah tih thak a khoeih tih a hinglu khaw amah hamla nguekcoi,” a ti.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.