2 Samuel 9
1 David loh, “Saul imkhui kah aka sueng te om van pueng nim? Jonathan kong ah anih ham sitlohnah ka saii mako,” a ti.
Och David sade: Månn ock någor vara qvar af Sauls hus, att jag måtte göra barmhertighet med honom, för Jonathans skull?
2 Te vaengah Saul im kah sal, a ming ah Ziba te om. Te dongah anih te David taengla a khue uh tih manghai loh, “Nang a Ziba,” a ti nah hatah, “Na sal ni ue,” a ti nah.
Så var en tjenare af Sauls hus, benämnd Ziba, den kallade de till David; och Konungen sade till honom: Äst du Ziba? Han sade: Ja, din tjenare.
3 Te phoeiah manghai loh, “Saul imkhui kah he hlang khaw om pueng pawt nim? Anih taengah Pathen kah sitlohnah ka saii mako,” a ti nah. Te dongah Ziba loh manghai taengah, “Jonathan capa kho khaem te om pueng,” a ti nah.
Konungen sade: Är ännu någor till af Sauls hus, att jag måtte göra barmhertighet med honom? Ziba sade till Konungen: Det är ännu en till, Jonathans son, ofärdig i fötterna.
4 Te daengah anih te manghai loh, “Melae anih ta?” a ti nah. Ziba loh manghai te, “Lodebar kah Ammiel capa Makir im ah om ke,” a ti nah.
Konungen sade till honom: Hvar är han? Ziba sade till Konungen: Si, han är i Lodebar, i Machirs hus, Ammiels sons.
5 Te dongah manghai David loh a tah tih Lodebar kah Ammiel capa Makir im lamloh anih te a loh.
Då sände Konung David bort, och lät hemta honom ifrå Lodebar, utu Machirs hus, Ammiels sons.
6 Saul capa Jonathan kah a ca Mephibosheth Te David taengah ha pawk van neh a mikhmuh ah a bakop pah tih a bawk. Te vaengah David loh, “Mephibosheth,” a ti nah hatah, “Na sal ni he,” a ti nah.
Då nu MephiBoseth, Jonathans son, Sauls sons, kom till David, föll han på sitt ansigte, och tillbad. Och David sade: MephiBoseth. Han sade: Här är jag, din tjenare.
7 Te vaengah anih te David loh, “Rhih boeh, na pa Jonathan kong ah sitlohnah he nang taengah ka saii rhoe ka saii ni. Na pa Saul kah khohmuen boeih te namah taengla kam mael ni. Namah Te kai kah caboei dongah buh rhawp na caak ni,” a ti nah.
David sade till honom: Frukta dig intet; ty jag vill göra barmhertighet på dig, för Jonathans dins faders skull, och vill gifva dig alla dins faders Sauls åkrar igen; men du skall dageliga äta bröd vid mitt bord.
8 Te vaengah MephiboshethTe bakop tih, “Ba aih nim, na sal kai bang ui duek taengla na mael,” a ti nah.
Han tillbad, och sade: Ho är jag, din tjenare, att du vände dig till en död hund, såsom jag är?
9 Te phoeiah manghai loh Saul kah tueihyoeih Ziba te a khue tih, “Saul neh a imkhui boeih kah a koe la aka om boeih te tah na boeipa kah a capa taengah ka paek coeng.
Då kallade Konungen Ziba, Sauls tjenare, och sade till honom: Allt det Saul hafver tillhört, och hans hela hus, hafver jag gifvit dins herras son.
10 Namah neh na ca rhoek, na sal rhoek loh khohmuen ah anih hamla thohtat pah lamtah sang pah. Te vaengah na boeipa kah a capa ham caak om pah saeh lamtah anih loh ca saeh. Tedae na boeipa kah a capa Mephibosheth tah kamah kah caboei dongah buh rhawp ca saeh,” a ti nah. Te vaengah Ziba taengah capa hlai nga neh sal pakul om.
Så bruka nu honom hans åker, du och din barn, och tjenare, och låt det komma in, att det skall vara dins herras sons bröd, att han må föda dig; men MephiBoseth dins herras son skall dagliga äta bröd vid mitt bord. Och Ziba hade femton söner och tjugu tjenare.
11 Ziba loh manghai taengah, “Ka boeipa manghai loh a sal a uen vanbangla na sal loh boeih saii tangloeng saeh,” a ti nah. Te dongah Mephibosheth tah manghai capa pakhat bangla caboei dongah a caak.
Och Ziba sade till Konungen: Allt det min herre Konungen hafver budit sinom tjenare, det skall hans tjenare göra; och MephiBoseth äte vid mitt bord, såsom ett af Konungsbarnen.
12 Te vaengah Mephibosheth taengah a capa a noe, a ming ah Mikha te om. Ziba imkhui kah tolvael boeih tah Mephibosheth kah sal la om uh.
Och MephiBoseth hade en liten son, som het Micha; men allt det i Ziba hus bodde, det tjente MephiBoseth.
13 Mephibosheth Te Jerusalem ah kho a sak tih manghai caboei dongah caboei buh rhawp a caak. Anih Te a kho bok khaem.
Och MephiBoseth bodde i Jerusalem; ty han åt dagliga vid Konungens bord; och haltade på båda sina fötter.
