Saam 95
1 Angzo oh, Angraeng khaeah anghoehaih laa to sah o si; aicae pahlonghaih lungsong khaeah anghoehaih hoiah hang o si.
Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.
2 Kawnhaih lokthuih hoiah a hmaa ah caeh o si loe, anih khaeah anghoehaih laa to sah o si.
Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.
3 Angraeng loe lensawk Sithaw ah oh moe, sithawnawk boih nuiah Kalen koek Siangpahrang ah oh.
Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.
4 Kathuk long ahmuennawk loe anih ban ah oh; mae sangnawk doeh anih ih ni.
Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;
5 Anih mah tuipuinawk to sak pongah, angmah ih hmuen ah oh; saoeng doeh a ban hoiah ni sak.
hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.
6 Angzo oh, akuephaih hoiah bok o si; aicae sahkung Angraeng hmaa ah cangkrawn o si.
Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
7 Anih loe aicae ih Sithaw ah oh; aicae loe angmah ih kasai qam ahmuen ah kaom kami, a ban thungah kaom tuu ah a oh o. Vaihniah a lok to na thaih o nahaeloe,
Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.
8 palungphui han tavet o nathuem ih baktih, praezaek ah raihaih tong naah tanoek ih baktiah, palung thah o sak hmah,
O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,
9 nam panawk mah kai ang tanoek o naah, ka sak ih hmuen to nihcae mah hnuk o, toe nihcae mah kai ang tanoek o.
där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
10 Saning qui palito thung nihcae nuiah palung ka phui, Hae kaminawk loe poek amro kami, ka caehhaih loklam panoek ai kami ah oh o, tiah ka thuih.
I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»
11 To pongah palung ka phuihaih hoiah nihcae khaeah, Nangcae loe kang hakhaih ahmuen thungah na kun o thai mak ai, tiah lok ka thuih.
Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»
