< Saam 89 >

1 Ezrahite Ethan ih Maskil. Angraeng palungnathaih to dungzan khoek to laa ah ka sak han; na oepthohhaih to kaminawk boih khaeah ka pakha hoi roe ka thuih han.
En undervisning Ethans, dens Esrahitens. Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;
2 Palungnathaih loe dungzan khoek to caak tih; vannawk boih nuiah na oepthohhaih to na caksak tih.
Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.
3 Ka qoih ih kami hoiah lokmaihaih to ka sak moe, ka tamna David khaeah lokmaihaih to ka sak boeh,
Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:
4 na tii to dungzan khoek to ka caksak moe, na caanawk ih adung khoek to na angraeng tangkhang to ka caksak han, tiah na thuih. (Selah)
Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. (Sela)
5 Aw Angraeng, na sak ih dawnrai hmuennawk to vannawk mah saphaw o ueloe, na oepthohhaih doeh kaciim kaminawk amkhuenghaih ahmuen ah saphaw o tih.
Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.
6 Van ah Angraeng hoi patah han koi mi maw kaom? Thacak kami ih capanawk thungah Angraeng baktiah mi maw kaom?
Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?
7 Kaciim kaminawk amkhuenghaih ahmuen ah loe Angraeng to paroeai zit o; anih loe ataeng ah kaom kaminawk pongah khingya paek han koi ah oh.
Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.
8 Aw misatuh kaminawk ih Angraeng Sithaw, nang baktih thacak Angraeng mi maw om tih? Na oepthohhaih mah nang to ang takui.
Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.
9 Nang mah tuipui to na uk; tuiphu angthawk tahang naah, tuiphu to na dipsak.
Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.
10 Hum ih kami baktiah, Rahab to na taprawt pet pet moe, na ban thacakhaih hoiah na misanawk to na vah phaeng.
Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.
11 Vannawk loe nang ih hmuen ah oh o, long doeh nang ih ni; long hoi athung ah kaom hmuennawk boih loe, nang mah ni na sak.
Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.
12 Aluek hoi aloih to na sak; Tarbo hoi Hermon loe na hmin rang hoiah anghoe tih.
Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.
13 Na ban loe thacakhaih hoiah koi; na ban loe thacak moe, na bantang ban loe sang.
Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.
14 Katoengah lokcaekhaih hoi toenghaih loe na angraeng tangkhang ohhaih ahmuen ah oh; tahmenhaih hoi loktang loe na hmaa ah caeh tih.
Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.
15 Anghoehaih lok panoek kaminawk loe tahamhoih! Aw Angraeng, nihcae loe na hmaa ah aanghaih hoiah caeh o.
Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.
16 Nihcae loe na hmin rang hoiah ni thokkruek anghoe o; na toenghaih rang hoiah ni nihcae mah pakoeh o.
De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.
17 Nang loe nihcae lensawkhaih hoi thacakhaih ah na oh; nang tahmenhaih rang hoiah ni kaicae ih taki loe pakoeh ah oh.
Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.
18 Kaicae abuephaih loe Angraeng ih ni; Ciimcai Israelnawk ih kami loe kaicae ih siangpahrang ah oh.
Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.
19 Hnuksakhaih hoiah nangmah ih kaciim kami khaeah lok na thuih; thacak kami abomh hanah kang paek boeh; kaminawk thung hoi qoih ih kami maeto ka sangsak boeh.
På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.
20 Ka tamna David to ka hnuk boeh; anih loe kaciim kaimah ih situi hoiah ka bawh boeh,
Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.
21 anih nuiah ka ban thacak tih; ka ban tampawk hoiah anih tha ka caksak han.
Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.
22 Misa mah anih ih hmuen to lomh pae mak ai; kasae kami ih ca mah doeh anih to pacaekthlaek mak ai.
Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;
23 Anih hmaa ah a misanawk to ka boh pae moe, anih hnuma kaminawk to raihaih ka paek han.
Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.
24 Ka oepthohhaih hoi ka palungnathaih anih khaeah om ueloe, ka hmin rang hoiah anih ih taki to pakoeh tih.
Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.
25 Anih ih ban loe tuipui nuiah ka suek pae moe, a bantang ban to vapuinawk nuiah ka koeng pae han.
Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.
26 Anih mah, Nang loe kam pa, ka Sithaw, ka pahlonghaih lungsong, tiah na kawk tih.
Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.
27 Anih to long siangpahrangnawk pongah sang kue, anih to ka calu ah ka suek han.
Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.
28 Anih hanah ka palungnathaih dungzan khoek to ka suek han; ka lokmaihaih loe a nuiah cak poe tih.
Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.
29 Anih ih atii to dungzan khoek to ka caksak moe, van oh nathung anih anghnuthaih angraeng tangkhang to ka caksak poe han.
Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.
30 A caanawk mah ka paek ih kaalok caeh o taak moe, ka lokcaekhaih baktiah caeh o ai ah,
Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;
31 ka thuih ih loknawk to aek o moe, ka paek ih loknawk to pazui o ai nahaeloe,
Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;
32 a sakpazaehaihnawk pongah thingboeng hoiah ka thuitaek moe, a sakpazae o haih baktih toengah dan ka paek han.
Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.
33 Toe kai ih tahmen amlunghaih to anih khae hoiah ka la pae ving mak ai, ka oepthohhaih doeh kam rosak mak ai.
Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.
34 Ka sak ih lokmaihaih to kam rosak mak ai, pakha hoi ka thuih ih lok doeh kam khraisak mak ai.
Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.
35 David khaeah lok kam lai mak ai, tiah ka ciimhaih hoi vaito ka khawt ah lok ka kam boeh.
Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;
36 Anih ih atii loe cak poe ueloe, anih ih angraeng tangkhang loe ka hmaa ih ni baktiah om tih.
Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.
37 Khrah baktiah cak poe ueloe, van ih oepthok hnukung baktiah om tih. (Selah)
Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. (Sela)
38 Toe nang mah nang pahnawt sut boeh moe, nang panuet boeh, situi na bawh ih kami nuiah palung na phui boeh.
Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.
39 Na tamna hoiah sak ih lokmaihaih to na pahnawt sut boeh moe, anih ih angraeng lumuek to panuet kaom long ah na vah pae ving boeh.
Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.
40 Anih ih sipaenawk to na phraek pae boih boeh; anih ih kacak sipaenawk doeh nam rosak boeh.
Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.
41 Loklam ah caeh kaminawk mah anih to lomh o; anih loe ataeng ah kaom kaminawk kasaethuih han koi ah oh.
Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.
42 A misanawk ih bantang ban to na toengh pae tahang; a misanawk boih to nang hoesak boeh.
Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.
43 Anih ih sumsen haa to na paqoi pae ving boeh; anih misatuk naah nang doe haih ai boeh.
Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.
44 A lensawkhaih to na boengsak moe, anih ih angraeng tangkhang to long ah na vah pae ving boeh.
Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.
45 A qoeng li naah aninawk to na duemsak; azathaih hoiah anih to na khuk khoep boeh. (Selah)
Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. (Sela)
46 Nasetto maw? Aw Angraeng, nang hawk poe han boeh maw? Palung na phuihaih hmai baktiah kangh tih maw?
Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?
47 Ka hinghaih loe nasetto maw duemh, tito panoek ah; na sak ih kaminawk loe azom pui ah ni oh o.
Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?
48 Kawbaktih kami maw duekhaih tongh ai ah hing thaih? Anih loe taprong thacakhaih thung hoiah a hinghaih pahlong thai tih maw? (Selah) (Sheol h7585)
Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? (Sela) (Sheol h7585)
49 Aw Angraeng, loktang lok hoiah na tamna David khaeah na sak ih lokmaihaih hoi canghnii ih na tahmenhaih to naah maw oh ving boeh?
Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?
50 Angraeng, na tamnanawk pahnuithuihhaih to pakuem poe ah; thacak kaminawk boih mah kasaethuihaih to palung thung hoi kawbang maw ka pauep, tito panoek ah,
Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;
51 Aw Angraeng, na misanawk mah kasae a thuih o; nihcae loe nangmah na caksak kami ih khok tangkannawk to pahnui o thuih boeh.
Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.
52 Angraeng khaeah tahamhoihaih dungzan khoek to om nasoe! Amen hoi Amen.
Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.

< Saam 89 >