Saam 88
1 Korah ih caanawk hanah saam laa. Katoeng kruek zaehoikung, Mahalath ah sak koi Heman Ezrahite ih Maskil. Ka pahlonghaih Angraeng Sithaw, nang khaeah aqum athun kang hangh.
En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
2 Lawk ka thuihaih nang khaeah pha nasoe; ka hanghaih lok na tahngai pae ah.
Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
4 Kai loe tangqom thungah caeh kaminawk hoi nawnto ang kroek o hmaek boeh; tha tawn ai kami baktiah ni ka oh sut boeh.
Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
5 Kadueh kaminawk salakah vah sut ih kami, kami hum moe, taprong ah pasong o ih baktiah, na ban thung hoiah na takhoe ving moe, anih to na panoek ai boeh.
Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
6 Kathuk koek tangqom, kaving moe, kathuk parai tangqom thungah nang pasong.
Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
7 Palung na phuihaih mah kai ang taeh; kai hae na tuiphunawk boih hoiah nang pacaekthlaek. (Selah)
Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
8 Kam puinawk to nang lak pae ving; kai hae nihcae mah panuet hanah nang sak; kai nang paung caeng pongah, tasa bangah ka tacawt thai ai boeh.
Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
9 Raihaih mah ka mik amrosak boeh; Angraeng, ni thokkruek nang kang kawk; nang khaeah ka ban kang payangh.
Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
10 Kadueh kaminawk hanah dawnrai hmuen na sak pae han maw? Kadueh kaminawk angthawk o ueloe, nang to saphaw o tih maw? (Selah)
Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
11 Nam lunghaih to taprong thungah thui o tih maw, to tih ai boeh loe na oepthohhaih to amrohaih thungah thui o tih maw?
Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
12 Na sak ih dawnrai hmuennawk to khoving thungah panoek o tih maw? Na toenghaih doeh pahnet thaih prae ah panoek o tih maw?
Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
13 Toe Aw Angraeng, kai loe nang khaeah ka qah; akhawn bangah lawkthuihaih loe na hmaa ah phak boeh.
Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
14 Angraeng, tipongah ka pakhra nang vah pae ving loe? Tipongah mikhmai nang hawk taak ving loe?
Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
15 Kai loe nawkta nathuem hoi patang ka khang boeh moe, ka duek duih boeh; raihaih nang tongsak pongah kang pho sut boeh.
Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
16 Palung na phuihaih mah kai ang kraeng khoep boeh; nang tongsak ih raihaih mah ang paro boeh.
Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
17 To hmuennawk loe tuibaktiah ka taengah ni thokkruek angzoh o; kai hae nawnto ang takui o.
De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
18 Palung ih kami hoi ampuinawk to kai khae hoi kangthla ah nang suek pae, kam puinawk loe vinghaih thungah oh o.
Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
