Saam 137

1 Babylon vapui taengah, kang hnut o, ue, Zion to ka poek o naah, ka qah o.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Katoengnawk doeh tui taeng ih thing tanghang nuiah ka bang o.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 To ah kaom kaicae misong ah naeh kaminawk mah laasak hanah ang pacae o; kaicae pacaekthlaek kaminawk mah anghoehaih laasak hanah ang pacae o; Zion laa maeto sah o noek khae, tiah ang naa o.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Kawbangmaw Angraeng ih laa to minawk prae ah ka sah o thai tih?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Aw Jerusalem, nang to kang pahnet o ving nahaeloe, ka bantang ban mah a sakthaihaih to pahnet roep nasoe.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Nang to kang panoek o ai boeh moe, kang hoe o haih koek Jerusalem to ka pakoeh o ai boeh nahaeloe, ka palai hae pakha ranuiah angbet caeng nasoe.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Aw Angraeng, Jerusalem amtimh na niah, im hmuen to phrae oh, phrae oh, tiah kathui Edom kaminawk to poek ah.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Amrosak thaih, Aw Babylon canu, kaicae nuiah na sak ih hmuen baktih toengah, na nuiah sah pathok kami loe tahamhoih.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Na caa nawktanawk to lak moe, thlung nuiah va kami loe tahamhoih.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.