Əyyub 14
1 Qadından doğulan insanın ömrü azdır, Həyatı sıxıntı ilə doludur.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Çiçək kimi açar, solar, Kölgə kimi keçib-gedər.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 Gözlərini beləsinəmi dikirsən? Mühakimə etmək üçünmü məni hüzuruna gətirirsən?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Kim çirkab içindən təmiz bir şey tapar? Heç kim!
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 İnsana ömür günləri müəyyən edilib, Aylarının sayını Sən bilirsən, Ömrü üçün müəyyən hədd qoymusan, Bu həddi keçən yoxdur.
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Sən ondan gücünü çək, İş gününü bitirən zəhmətkeş kimi Bir az dincəlsin.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 Bir ağac üçün ümid var, Kəsilsə belə, yenə pöhrəsini verər, Şaxələri əskilməz.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Kökü yerdə qocalsa da, Kötüyü torpaqda məhv olsa da,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 Suyun iyini duyanda çiçəklənər, Cavan ağac kimi şaxələnər.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 Amma insan ölər, dəfn olunar, Son nəfəsini verər, yox olar.
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Dəniz suları çəkilib getdiyi kimi, Çaylar azalıb quruduğu kimi
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 İnsan da yatar, bir daha qalxmaz, Göylər yox olanadək oyadılmaz, Yuxularından ayılmaz.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Kaş ki məni ölülər diyarında gizlədəydin, Qəzəbin keçənədək saxlayaydın, Mənə möhlət verəydin, Sonra məni yada salaydın. (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 İnsan ölsə, dirilərmi? Növbəm çatanacan Bu əzabdan qurtulmaq üçün hər gün gözləyəcəyəm.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Sən çağıranda cavab verəcəyəm, Əllərinin bu işinin həsrətini çəkəcəksən.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 O zaman addımlarımı sayacaqsan, Günahımı nəzərə almayacaqsan.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Üsyankarlığım torbada möhürlənəcək, Günahımın üstünü örtəcəksən.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 Amma dağın uçub dağılması kimi, Qayanın yerindən qopması kimi,
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 Su daşları yuvarladığı kimi, Sellər torpağı yuyub apardığı kimi Sən də insanın ümidini yox edirsən.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Onu əbədi məğlub edirsən, o köçüb gedir. Görkəmini dəyişdirib yola salırsan.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Övladları şərəflənəndə də onun xəbəri olmaz, Düşkün hala düşəndə də heç nəyi başa düşməz.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Hamı öz canının ağrısını duyur, Yalnız özü üçün yas tutur».
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
