Əyyub 14
1 Qadından doğulan insanın ömrü azdır, Həyatı sıxıntı ilə doludur.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 Çiçək kimi açar, solar, Kölgə kimi keçib-gedər.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 Gözlərini beləsinəmi dikirsən? Mühakimə etmək üçünmü məni hüzuruna gətirirsən?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Kim çirkab içindən təmiz bir şey tapar? Heç kim!
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 İnsana ömür günləri müəyyən edilib, Aylarının sayını Sən bilirsən, Ömrü üçün müəyyən hədd qoymusan, Bu həddi keçən yoxdur.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Sən ondan gücünü çək, İş gününü bitirən zəhmətkeş kimi Bir az dincəlsin.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 Bir ağac üçün ümid var, Kəsilsə belə, yenə pöhrəsini verər, Şaxələri əskilməz.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Kökü yerdə qocalsa da, Kötüyü torpaqda məhv olsa da,
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 Suyun iyini duyanda çiçəklənər, Cavan ağac kimi şaxələnər.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 Amma insan ölər, dəfn olunar, Son nəfəsini verər, yox olar.
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Dəniz suları çəkilib getdiyi kimi, Çaylar azalıb quruduğu kimi
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 İnsan da yatar, bir daha qalxmaz, Göylər yox olanadək oyadılmaz, Yuxularından ayılmaz.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Kaş ki məni ölülər diyarında gizlədəydin, Qəzəbin keçənədək saxlayaydın, Mənə möhlət verəydin, Sonra məni yada salaydın. (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 İnsan ölsə, dirilərmi? Növbəm çatanacan Bu əzabdan qurtulmaq üçün hər gün gözləyəcəyəm.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Sən çağıranda cavab verəcəyəm, Əllərinin bu işinin həsrətini çəkəcəksən.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 O zaman addımlarımı sayacaqsan, Günahımı nəzərə almayacaqsan.
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 Üsyankarlığım torbada möhürlənəcək, Günahımın üstünü örtəcəksən.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 Amma dağın uçub dağılması kimi, Qayanın yerindən qopması kimi,
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 Su daşları yuvarladığı kimi, Sellər torpağı yuyub apardığı kimi Sən də insanın ümidini yox edirsən.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Onu əbədi məğlub edirsən, o köçüb gedir. Görkəmini dəyişdirib yola salırsan.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Övladları şərəflənəndə də onun xəbəri olmaz, Düşkün hala düşəndə də heç nəyi başa düşməz.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 Hamı öz canının ağrısını duyur, Yalnız özü üçün yas tutur».
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
