أيُّوب 29

١ 1 وَاسْتَطْرَدَ أَيُّوبُ فِي ضَرْبِ مَثَلِهِ:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

٢ 2 «يَا لَيْتَنِي مَازِلْتُ كَمَا كُنْتُ فِي الشُّهُورِ الْغَابِرَةِ، فِي الأَيَّامِ الَّتِي حَفِظَنِي فِيهَا اللهُ،

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

٣ 3 كَانَ مِصْبَاحُهُ يُضِيءُ فَوْقَ رَأْسِي، فَأَسْلُكُ عَبْرَ الظُّلْمَةِ فِي نُورِهِ.

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

٤ 4 يَوْمَ كُنْتُ فِي رَيعَانِ قُوَّتِي وَرِضَى اللهِ مُخَيِّماً فَوْقَ بَيْتِي.

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

٥ 5 وَالْقَدِيرُ مَا بَرِحَ مَعِي، وَأَوْلادِي مَازَالُوا حَوْلِي.

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

٦ 6 حِينَ كُنْتُ أَغْسِلُ خَطْوَاتِي بِاللَّبَنِ، وَالصَّخْرُ يَفِيضُ لِي أَنْهَاراً مِنَ الزَّيْتِ.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

٧ 7 حِينَ كُنْتُ أَخْرُجُ إِلَى بَوَّابَةِ الْمَدِينَةِ، وَأَحْتَلُّ فِي السَّاحَةِ مَجْلِسِي،

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

٨ 8 فَيَرَانِي الشُّبَّانُ وَيَتَوَارَوْنَ، وَيَقِفُ الشُّيُوخُ احْتِرَاماً لِي.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

٩ 9 يَمْتَنِعُ الْعُظَمَاءُ عَنِ الْكَلامِ وَيَضَعُونَ أَيْدِيَهُمْ عَلَى أَفْوَاهِهِمْ.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

١٠ 10 يَتَلاشَى صَوْتُ النُّبَلاءِ، وَتَلْتَصِقُ أَلْسِنَتُهُمْ بِأَحْنَاكِهِمْ.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

١١ 11 إِذَا سَمِعَتْ لِيَ الأُذُنُ تُطَوِّبُنِي، وَإذَا شَهِدَتْنِي الْعَيْنُ تُثْنِي عَلَيَّ،

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

١٢ 12 لأَنِّي أَنْقَذْتُ الْبَائِسَ الْمُسْتَغِيثَ، وَأَجَرْتُ الْيَتِيمَ طَالِبَ الْعَوْنِ،

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

١٣ 13 فَحَلَّتْ عَلَيَّ بَرَكَةُ الْمُشْرِفِ عَلَى الْمَوْتِ، وَجَعَلْتُ قَلْبَ الأَرْمَلَةِ يَتَهَلَّلُ فَرَحاً.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

١٤ 14 ارْتَدَيْتُ الْبِرَّ فَكَسَانِي، وَكَجُبَّةٍ وَعِمَامَةٍ كَانَ عَدْلِي.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

١٥ 15 كُنْتُ عُيُوناً لِلأَعْمَى، وَأَقْدَاماً لِلأَعْرَجِ،

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

١٦ 16 وَكُنْتُ أَباً لِلْمِسْكِينِ، أَتَقَصَّى دَعْوَى مَنْ لَمْ أَعْرِفْهُ.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

١٧ 17 هَشَّمْتُ أَنْيَابَ الظَّالِمِ وَمِنْ بَيْنِ أَسْنَانِهِ نَزَعْتُ الْفَرِيسَةَ،

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

١٨ 18 ثُمَّ حَدَّثْتُ نَفْسِي: إِنِّي سَأَمُوتُ فِي خَيْمَتِي وَتَتَكَاثَرُ أَيَّامِي كَحَبَّاتِ الرَّمْلِ.

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

١٩ 19 سَتَمْتَدُّ أُصُولِي إِلَى الْمِيَاهِ، وَالطَّلُّ يَبِيتُ عَلَى أَغْصَانِي.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

٢٠ 20 يَتَجَدَّدُ مَجْدِي دَائِماً، وَقَوْسِي أَبَداً جَدِيدَةٌ فِي يَدِي.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

٢١ 21 يَسْتَمِعُ النَّاسُ لِي وَيَنْتَظِرُونَ، وَيَصْمُتُونَ مُنْصِتِينَ لِمَشُورَتِي.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

٢٢ 22 بَعْدَ كَلامِي لَا يُثَنُّونَ عَلَى أَقْوَالِي، وَحَدِيثِي يَقْطُرُ عَلَيْهِمْ كَالنَّدَى.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

٢٣ 23 يَتَرَقَّبُونَنِي كَالْغَيْثِ، وَيَفْتَحُونَ أَفْوَاهَهُمْ كَمَنْ يَنْهَلُ مِنْ مَطَرِ الرَّبِيعِ

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

٢٤ 24 إِنِ ابْتَسَمْتُ لَهُمْ لَا يُصَدِّقُونَ، وَنُورُ وَجْهِي لَمْ يَطْرَحُوهُ عَنْهُمْ بَعِيداً.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

٢٥ 25 أَخْتَارُ لَهُمْ طَرِيقَهُمْ وَأَتَصَدَّرُ مَجْلِسَهُمْ، وَأَكُونُ بَيْنَهُمْ كَمَلِكٍ بَيْنَ جُيُوشِهِ، وَكَالْمُعَزِّي بَيْنَ النَّائِحِينَ.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.