Hiob 29

1 Hiob toaa so se,

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 “Mʼani agyina asram a atwa mu no, nna a Onyankopɔn hwɛɛ me so no,

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 bere a ne kanea hyerɛn mʼatifi na mede ne kanea nantewee sum mu no!

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ao, nna a misii so no, bere a Onyankopɔn adamfofa a emu yɛ den hyiraa me fi,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 bere a na Otumfo no da so ka me ho na me mma atwa me ho ahyia no,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 bere a na nufusu mu srade afɔw mʼakwan na abotan hwiee ngo sɛ nsu maa me no.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 “Bere a na mekɔ kuropɔn pon ano mekɔtena mʼagua so wɔ ɔmanfo aguabɔbea,

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 mmerante hu me a, wogyina nkyɛn na mpanyimfo sɔre gyina hɔ;

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 atitiriw gyae kasa na wɔde wɔn nsa kata wɔn ano;

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 mmapɔmma tɛm dinn, na wɔn tɛkrɛma ka wɔn dudom.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Wɔn a wɔte me nka nyinaa ka me ho asɛmpa, na wɔn a wohu me nyinaa kamfo me,

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 efisɛ meboaa ahiafo a wosu pɛɛ mmoa, ne ayisaa a wonni aboafo.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Onipa a na ɔrewu no hyiraa me; na memaa akunafo ani gyee wɔn koma mu.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Mede trenee furaa sɛ mʼadurade; atɛntrenee yɛɛ me nkataso ne mʼabotiri.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Meyɛɛ aniwa maa anifuraefo, ne anan maa mmubuafo.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Meyɛɛ ahiafo agya; na mekaa ahɔho asɛm maa wɔn.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Mibubuu amumɔyɛfo se na mihwim wɔn a wodi wɔn nya no fii wɔn anom.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 “Medwenee sɛ, ‘Mewu wɔ mʼankasa me fi mu, na me nna dɔɔso sɛ nwea.

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Me ntin beduu nsu ano, na obosu agugu me mman so anadwo mu nyinaa.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Mʼanuonyam rempa da, na agyan ayɛ foforo wɔ me nsam daa.’

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 “Nnipa hwehwɛɛ sɛ wotie me, wɔyɛɛ dinn, twɛn mʼafotu.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sɛ mekasa wie a wɔnnkasa bio, efisɛ me nsɛm tɔɔ wɔn asom yiye.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Wɔtwɛn me sɛnea wɔtwɛn osu a ɛpete, na wɔmenee me nsɛm sɛ osutɔ bere nsu.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Sɛ meserew mekyerɛ wɔn a, wɔntaa nnye nni; mʼanimtew som bo ma wɔn.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Mebɔɔ kwan maa wɔn na metenaa ase sɛ wɔn hene; metenaa ase sɛ ɔhene a ɔwɔ nʼasraafo mu; meyɛɛ sɛ obi a ɔkyekye agyaadwotwafo werɛ.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.