Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

JUNTO á los ríos de Babilonia, allí nos sentábamos, y aun llorábamos, acordándonos de Sión.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sobre los sauces en medio de ella colgamos nuestras arpas.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Y los que allí nos habían llevado cautivos nos pedían que cantásemos, y los que nos habían desolado [nos pedían] alegría, [diciendo]:

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Cantadnos algunos de los himnos de Sión. ¿Cómo cantaremos canción de Jehová en tierra de extraños?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si me olvidare de ti, oh Jerusalem, mi diestra sea olvidada.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Mi lengua se pegue á mi paladar, si de ti no me acordare; si no ensalzare á Jerusalem como preferente asunto de mi alegría.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Acuérdate, oh Jehová, de los hijos de Edom en el día de Jerusalem; quienes decían: Arrasadla, arrasadla hasta los cimientos.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Hija de Babilonia destruída, bienaventurado el que te diere el pago de lo que tú nos hiciste.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Bienaventurado el que tomará y estrellará tus niños contra las piedras.