Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Then Job answered and said,
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
“Oh, if only my anguish were weighed; if only all my calamity were laid in the balance!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
For now it would be heavier than the sand of the seas. That is why my words were reckless.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For the arrows of the Almighty are in me, my spirit drinks up the poison; the terrors of God have arranged themselves in array against me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Does the wild donkey bray in despair when he has grass? Or does the ox low in hunger when it has fodder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Can that which has no taste be eaten without salt? Or is there any taste in the white of an egg?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
I refuse to touch them; they are like disgusting food to me.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Oh, that I might have my request; oh, that God would grant me the thing I long for:
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
that it would please God to crush me once, that he would let loose his hand and cut me off from this life!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
May this still be my consolation— even if I exult in pain that does not lessen: that I have not denied the words of the Holy One.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
What is my strength, that I should try to wait? What is my end, that I should prolong my life?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Is my strength the strength of stones? Or is my flesh made of bronze?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Is it not true that I have no help in myself, and that wisdom has been driven out of me?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
To the person who is about to faint, faithfulness should be shown by his friend; even to him who forsakes the fear of the Almighty.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
But my brothers have been as faithful to me as a desert streambed, as channels of water that pass away to nothing,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
which are darkened because of ice over them, and because of the snow that hides itself in them.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
When they thaw out, they vanish; when it is hot, they melt out of their place.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
The caravans that travel by their way turn aside for water; they wander into barren land and then perish.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Caravans from Tema looked there, while companies of Sheba hoped in them.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
They were disappointed because they had been confident of finding water. They went there, but they were deceived.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
For now you friends are nothing to me; you see my dreadful situation and are afraid.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Did I say to you, 'Give something to me?' Or, 'Offer me a gift from your wealth?'
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Or, 'Save me from my adversary's hand?' Or, 'Ransom me from the hand of my oppressors?'
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Teach me, and I will hold my peace; make me understand where I have been wrong.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
How painful are truthful words! But your arguments, how do they actually rebuke me?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Do you plan to ignore my words, treating the words of a desperate man like the wind?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Indeed, you cast lots for a fatherless child, and haggle over your friend like merchandise.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Now, therefore, please look at me, for surely I would not lie to your face.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Relent, I beg you; let there be no injustice with you; Indeed, relent, for my cause is just.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Is there evil on my tongue? Cannot my mouth detect malicious things?
