Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this Job opened his mouth, and cursed his day.
2 Job tog till orda och sade:
And Job spoke, and said,
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Let the day perish in which I was born, and the night [in which] it was said, There is a man child conceived.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Let that day be darkness; let not God regard it from above, neither let the light shine upon it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let darkness and the shades of death stain it; let a cloud dwell upon it; let the blackness of the day terrify it.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
As [for] that night, let darkness seize upon it; let it not be joined to the days of the year, let it not come into the number of the months.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Lo, let that night be solitary, let no joyful voice come therein.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let them curse it that curse the day, who are ready to raise up their mourning.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the stars of its twilight be dark; let it look for light, but [have] none; neither let it see the dawning of the day:
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because it prevented not my birth, nor hid sorrow from my eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why died I not from the womb? [why] did I [not] expire at the time of my birth?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Why did the knees receive me? or why the breasts that I should be nursed?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now should I have lain still and been quiet, I should have slept: then had I been at rest,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With kings and counselors of the earth, who built desolate places for themselves;
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with princes that had gold, who filled their houses with silver:
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Or as a hidden untimely birth I had not been; as infants [which] never saw light.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the wicked cease [from] troubling; and there the weary are at rest.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
[There] the prisoners rest together; they hear not the voice of the oppressor.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
The small and great are there; and the servant [is] free from his master.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why is light given to him that is in misery, and life to the bitter [in] soul;
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Who long for death, but it [cometh] not; and dig for it more than for hid treasures;
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Who rejoice exceedingly, [and] are glad, when they can find the grave?
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
[Why is light given] to a man whose way is hid, and whom God hath hedged in?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For my sighing cometh before I eat, and my roarings are poured out like the waters.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For the thing which I greatly feared hath come upon me, and that which I dreaded hath come to me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I was not in safety, neither had I rest, neither was I quiet; yet trouble came.
