Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Bet Ījabs atbildēja un sacīja:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
Vēl šodien man jātiepjas manās vaimanās, tā roka uz manis ir smagāka, nekā manas nopūtas.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Ak kaut es Viņu zinātu atrast un varētu aiztikt līdz Viņa krēslam.
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Es Viņam liktu priekšā savu lietu un raudzītu pierādīt savu taisnību.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Es gribētu dzirdēt tos vārdus, ko Viņš man atbildētu, un vērā ņemt, ko Viņš man sacītu:
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Vai Viņš pēc Sava lielā spēka ar mani tiesāsies? Nē, Viņš klausīsies uz mani.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Tad taisns ar Viņu tiesātos, un es mūžam taptu izglābts no sava soģa.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Bet, ja es eju pret rītiem, tad Viņa tur nav, ja eju pret vakariem, tad Viņu nemanu.
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
Ja Viņš ziemeļos dara Savu darbu, tad es Viņu neraugu, ja Viņš nogriežas uz dienasvidu, tad es Viņu neredzu.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
Bet Viņš zina manu ceļu; ja Viņš mani pārbaudītu, tad es taptu atrasts kā zelts.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Mana kāja turējās Viņa pēdās, es Viņa ceļu esmu sargājis un neesmu atkāpies.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
No Viņa lūpu pavēles es neesmu atkāpies, Viņa mutes vārdus es vairāk esmu glabājis nekā savu padomu.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Bet kad Viņš uz ko pastāv, kas Viņu novērsīs? Ko Viņš grib, to Viņš dara.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Jo Viņš izdara, ko Viņš par mani nodomājis, un vēl daudz tādu padomu ir pie Viņa.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Tādēļ es iztrūcinājos priekš Viņa vaiga; kad es to apdomāju, tad es bīstos Viņa priekšā.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Tas stiprais Dievs manu sirdi darījis bailīgu, un tas Visuvarenais mani iztrūcinājis.
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Jo tādā tumsībā es vēl neesmu izdeldēts, lai gan tumsa manu vaigu apklājusi.
