Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Ijob respondis kaj diris:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Ĝis kiam vi afliktados mian animon Kaj turmentados min per paroloj?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Jen jam dek fojojn vi malhonoras min; Vi ne hontas premi min.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Se mi efektive eraris, Mia eraro restos ĉe mi.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Se efektive vi volas montri vin pli grandaj ol mi, Kaj vi riproĉas al mi hontindaĵon,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Tiam sciu, ke Dio faris al mi maljustaĵon, Kaj ĉirkaŭis min per Sia reto.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Jen mi krias pri maljusteco, sed mi ne ricevas respondon; Mi vokas, sed mi ne ricevas juĝon.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Mian vojon Li baris, ke mi ne povas transiri, Kaj sur mian irejon Li metis mallumon.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Mian honoron Li detiris de mi, Kaj deprenis la kronon de mia kapo.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Li disbatis min ĉirkaŭe tiel, ke mi pereas; Mian esperon Li elŝiris kiel arbon.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Ekflamis kontraŭ mi Lia kolero, Kaj Li rigardas min kiel Lian malamikon.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Kune venis Liaj taĉmentoj, kaj ebenigis kontraŭ mi sian vojon Kaj stariĝis sieĝe ĉirkaŭ mia tendo.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Miajn fratojn Li malproksimigis de mi, Kaj miaj konatoj forfremdiĝis de mi.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Miaj parencoj fortiriĝis, Kaj miaj konantoj forgesis min.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
La loĝantoj de mia domo kaj miaj servistinoj rigardas min kiel fremdulon; En iliaj okuloj mi fariĝis aligentulo.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Mian sklavon mi vokas, kaj li ne respondas; Per mia buŝo mi devas petegi lin.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Mia spiro fariĝis abomenata por mia edzino, Kaj mia petado por la filoj de mia ventro.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Eĉ la malgrandaj infanoj malestimas min; Kiam mi leviĝas, ili parolas kontraŭ mi.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Abomenas min ĉiuj miaj intimuloj; Kaj tiuj, kiujn mi amis, turnis sin kontraŭ mi.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Kun mia haŭto kaj kun mia karno kunkreskis miaj ostoj, Mi restis nur kun haŭto sur miaj dentoj.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Kompatu min, kompatu min, miaj amikoj; Ĉar la mano de Dio frapis min.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Kial vi persekutas min, kiel Dio, Kaj ne povas satiĝi de mia karno?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Ho, se miaj vortoj estus enskribitaj, Ho, se ili estus gravuritaj en libro,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
Per fera skribilo kun plumbo, Gravuritaj por eterne sur roko!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Sed mi scias, ke mia Liberigonto vivas, Kaj fine Li leviĝos super la polvo.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Kaj post kiam mia haŭto estos tiel detruita Kaj mi estos senkorpa, mi vidos Dion;
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Lin vidos mi, kaj miaj okuloj vidos, ne fremdaj; Pri tio sopiregas mia interno en mia brusto.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Se vi diros: Kiel ni lin persekutu, Kaj ni trovu kontraŭ li la radikon de la afero,
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Tiam timu glavon; Ĉar furioza estas la glavo kontraŭ malbonagoj, Por ke vi sciu, ke ekzistas juĝo.
