Psaltaren 73

1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

Ein Psalm Asafs. / Ja, gütig ist Gott gegen Israel, / Gegen die, die reines Herzens sind.

2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

Doch meine Füße wären beinah gestrauchelt, / Meine Tritte fast ausgeglitten.

3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

Denn ich ward neidisch auf die Prahler, / Als ich das Glück der Frevler sah.

4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

Sie kennen ja keine Schmerzen, / Und von Gesundheit strotzt ihr Leib.

5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

Nicht sind sie in Unglück wie Sterbliche sonst, / Sie leiden nicht Plage wie andre Leute.

6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

Drum ist auch Hoffart ihr Halsschmuck, / Unrecht umhüllt sie als ihr Gewand.

7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

Ihr Auge tritt mühsam hervor aus dem Fett, / Ihr Herz ist voll stolzer Gedanken.

8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

Sie höhnen und sprechen boshaft von Gewalt, / Sie reden von oben herab.

9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

In den Himmel setzen sie ihren Mund, / Ihre Zunge ergeht sich auf Erden.

10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

Drum fallen ihnen die Leute zu, / Die schlürfen Wasser in Fülle ein.

11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»

Sie sprechen: "Wie sollte Gott etwas wissen? / Wohnt denn bei dem Höchsten Kenntnis?

12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

Diese Leute leben zwar ohne Gott, / Doch haben sie, ewig ungestört, / Reichtum und Macht erlangt.

13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

Umsonst ist's, daß ich mein Herz hab reingehalten / Und meine Hände in Unschuld gewaschen.

14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

Ich war doch geplagt den ganzen Tag / Und ward alle Morgen aufs neue gestraft."

15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

Hätt ich gedacht: So will ich auch reden, / Ich hätte verleugnet deiner Kinder Geschlecht.

16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

So sann ich denn nach, dies Rätsel zu lösen; / Doch allzu schwierig war es für mich;

17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

Bis ich in Gottes Heiligtum ging / Und auf ihr (trauriges) Ende merkte.

18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

Ja, auf schlüpfrigen Boden stellst du sie, / Du stürzest sie ins Verderben.

19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

Wie sind sie im Nu zunichte geworden, / Geschwunden, vergangen durch Schreckensgerichte!

20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

Wie ein Traum verfliegt, sobald man erwacht: / So wirst du, Adonái, ihr Bild verschmähn, / Wenn du dich aufmachst (zu richten).

21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

Würde (nun wieder) mein Herz erbittert, / Und fühlt ich es stechen in meinen Nieren:

22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

Dann wär ich ein Narr und wüßte nichts, / Ich wäre sogar wie ein Tier vor dir.

23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

Aber ich bleibe nun stets bei dir, / Du hast ja erfaßt meine rechte Hand.

24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

Nach deinem Ratschluß wirst du mich leiten / Und nimmst mich endlich mit Ehren auf.

25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

Wen hätt ich im Himmel (ohne dich)? / Und bist du mein, so begehr ich nichts weiter auf Erden.

26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

Ist auch mein Leib geschwunden, und schlägt mein Herz nicht mehr: / Meines Herzens Hort und mein Besitz / Bleibt doch Elohim auf ewig!

27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

Denn die von dir weichen, die kommen um; / Du vertilgst, die dich treulos verlassen.

28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

Mir aber ist köstlich die Nähe Elohims. / Auf Adonái Jahwe ruht mein Vertraun: / So will ich verkündigen all dein Tun.