Psaltaren 56

1 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

2 Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

3 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

4 Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

5 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

6 Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

7 De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

8 Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

9 Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

10 Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

11 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

12 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

13 Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer. Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.