Psaltaren 35
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
Af David. HERRE, træt med dem, der trætter med mig, strid imod dem, der strider mod mig,
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
grib dit Skjold og dit Værge, rejs dig og hjælp mig,
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
tag Spyd og Økse frem mod dem, der forfølger mig, sig til min Sjæl: »Jeg er din Frelse!«
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
Lad dem beskæmmes og blues, som vil mig til Livs, og de, der ønsker mig ondt, lad dem rødmende vige,
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
de blive som Avner for Vinden, og HERRENS Engel nedstøde dem,
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
deres Vej blive mørk og glat, og HERRENS Engel forfølge dem!
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
Thi uden Grund har de sat deres Garn for mig, gravet min Sjæl en Grav.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
Lad Undergang uventet ramme ham, lad Garnet, han satte, hilde ham selv, lad ham falde i Graven.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
Min Sjæl skal juble i HERREN, glædes ved hans Frelse,
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
alle mine Ledemod sige: »HERRE, hvo er som du, du, som frelser den arme fra hans Overmand, den arme og fattige fra Røveren!«
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
Falske Vidner staar frem, de spørger mig om, hvad jeg ej kender til;
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
de lønner mig godt med ondt, min Sjæl er forladt.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
Da de var syge, gik jeg i Sæk, med Faste spæged jeg mig, jeg bad med sænket Hoved,
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
som var det en Ven eller Broder; jeg gik, som sørged jeg over min Moder, knuget af Sorg.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
Men nu jeg vakler, glæder de sig, de stimler sammen, Uslinger, fremmede for mig, stimler sammen imod mig, haaner mig uden Ophør;
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
for min Venlighed dænger de mig med Haan, de skærer Tænder imod mig.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
Herre, hvor længe vil du se til? Frels dog min Sjæl fra deres Brøl, min eneste fra Løver.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
Jeg vil takke dig i en stor Forsamling, love dig blandt mange Folk.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
Lad ej dem, som med Urette er mine Fjender, glæde sig over mig, lad ej dem, som hader mig uden Grund, sende spotske Blikke!
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
Thi de taler ej Fred, mod de stille i Landet udtænker de Svig;
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
de spærrer Munden op imod mig og siger: »Ha, ha! Vi saa det med egne Øjne!«
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
Du saa det, HERRE, vær ikke tavs, Herre, hold dig ej borte fra mig;
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
rejs dig, vaagn op for min Ret, for min Sag, min Gud og Herre,
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
døm mig efter din Retfærd, HERRE, min Gud, lad dem ikke glæde sig over mig
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
Og sige i Hjertet: »Ha! som vi ønsked!« lad dem ikke sige: »Vi slugte ham!«
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
Til Skam og Skændsel blive enhver, hvem min Ulykke glæder; lad dem, der hovmoder sig over mig, hyldes i Spot og Spe.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
Men de, der vil min Ret, lad dem juble og glæde sig, stadigen sige: »Lovet være HERREN, som under sin Tjener Fred!«
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
Min Tunge skal forkynde din Retfærd, Dagen igennem din Pris.
