Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Psalmus David, Jeremiæ. Super flumina Babylonis illic sedimus et flevimus, cum recordaremur Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

In salicibus in medio ejus suspendimus organa nostra:

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

quia illic interrogaverunt nos, qui captivos duxerunt nos, verba cantionum; et qui abduxerunt nos: Hymnum cantate nobis de canticis Sion.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Quomodo cantabimus canticum Domini in terra aliena?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si oblitus fuero tui, Jerusalem, oblivioni detur dextera mea.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Adhæreat lingua mea faucibus meis, si non meminero tui; si non proposuero Jerusalem in principio lætitiæ meæ.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Memor esto, Domine, filiorum Edom, in die Jerusalem: qui dicunt: Exinanite, exinanite usque ad fundamentum in ea.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Filia Babylonis misera! beatus qui retribuet tibi retributionem tuam quam retribuisti nobis.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Beatus qui tenebit, et allidet parvulos tuos ad petram.